Därför är "Vampyr-slottet" ett reaktionärt koncept.

Mark Fisher introducerade nyligen ett begrepp för att beskriva den klimatet i twitter-vänsterns cirklar - "Vampyr-slottet". "Vampyr-slottet" som begrepps har på sistånde blivit ytterst populärt. Han skrev artikeln om detta "vampyr-slott" efter att flera bloggare, twittrare och internet-tyckare i allmänhet påpekade det högst problematiska i hajpen i kring Russell Brands intervju med David Paxman där han öppet sa att han stödde revolutionära, vänstervridna ideal och argumenterade emot den borgerliga demokratin. Brand, som Fisher gillar för att han har "arbetarklass-bakgrund", har gjort och sagt sexistiska saker igenom hela sin karriär som komiker, och flera feminister kände sig tvungna att påpeka att de inte kände sig särskilt bekväma med att konstant höra om hur inspirerande och revolutionär en känd sexist är. Fisher tycker dock det inte är särskilt relevant. Han menar inte ens att de som faktiskt kritiserade honom för hans uttalanden är genuina när de tar fram problematiken kring sexistiska kändis-män och det okritiska hyllandet som de får varje gång de säger något till vänster om Joe Biden. Istället för att påpeka att detta är ett riktigt problem, väljer Fisher att göra det enkelt för oss. För det första, finns det två grupper: sådana som Russell Brand, eller sådana som tillhör den tydligen reellt existerande "moraliserande vänstern". Vad är skillnaden? Han skriver (min översättning):

"Brand får folk att må bra om sig själva, medan den moraliserande vänstern får folk att må dåligt om sig själva, och är inte glad innan deras huvuden är böjda i skam och självförakt." (Exiting the Vampire Castle, North Star)

Oj! Var det så enkelt? Få folk att må bra = bra. Få folk att må dåligt = dåligt. Hakuna Matata. Inga bekymmer. Allt som skulle svärta den gode, vite, manlige arbetarklass-(fast inte längre)-komikerns rykte har inget annat motiv än att få folk att må dåligt. Är då Mark Fisher emot att kritisera Brand helt, eller? Han säger "ok, då", men ger ett ytterst intressant kvalifikation på hur det ska göras:

"Det är rätt att Brand, precis som vilken som helst av osss, ska stå till svars för hans beteende och språkval. Men sådana frågor bör ställas i en atmosfär av kamratskap och solidaritet,  och troligen inte officiellt i den första instansen...."

Man kan undra, vad en atmosfär av kamratskap och solidaritet innebär? Och varför människor som officiellt säger och gör saker inte bör svara officiellt för dessa ord och handlingar? Fisher vill få det att låta som om han är pragmatisk och inte vill censurera feministisk, eller annan, kritik, han vill endast slå emot negativiteten, endast mot en atmosfär där man vill få folk att må dåligt.

Men här måste vi fråga oss-själva om Fishers förståelse om vad kamratskap och solidaritet innebär är samma kamratskap och solidaritet som rasifierade, kvinnor, HBTQ-personer och funktionshindrade eftersträvar. Var det till att börja med ansvarigt, och en handling av solidaritet, av de människor på vänstern som okritiskt hyllade Brand och spred intervjun på sociala medier, även fast han är en känd sexist, som kritiserats otaliga gånger för hans beteende gentemot kvinnor? Nej, det var det nog inte. Så paradoxen i Fishers "atmosfär av kamratskap och solidaritet" innebär alltså en solidaritet med människor som inte brytt sig ett skit om solidaritet när det kommer till kvinnor. Här lägger Fisher alltså skulden på de kvinnor som sa emot när personer, helt utan tanke på solidaritet med kvinnor, spred en känd sexists namn och inflytande över internet, för att de inte kritiserade i en "atmosfär av solidaritet". Man kan undra om Fisher vill få dessa kvinnor att, hör och häpna, må dåligt? Samma logik appliceras inte på Fishers kritik. Hans artikel saknar helt grundläggande kamratskap och solidaritet. Och det bör inte förvåna oss, för artikeln är kritisk, och kritik har alltid en speciell kvalitet: den är negativ. Den kritiserar någonting som är för att kunna öppna upp en plats för någonting annat. Det finns inget positivt med kritiken vi måste göra för att storskaligt förändra samhället. Den är negativ, en negation av samhället, och kommer oundvikligen att uppröra de som privilegieras av samhället och har ett egenintresse i att dessa privilegium reproduceras. De flesta av oss vill inte få Fisher, Brand, eller någon annan privilegierad att må dåligt, vi vill få dem att sluta göra så att andra, underprivilegierade människor, mår dåligt.

Att tillskriva en ondskefull, extern baktanke till den feministiska kritiken som inte har sin grund i vare sig vad feministerna själv säger eller någon annan bevisbar faktor är ett billigt trick - ett trick som högerreaktionärer har spelat i åratal. Det finns inte mycket skillnad mellan Fisher's "Vampyr-slott" och PK-hysterin. Han talar här inte om något nytt. Han definierar Vampyr-slottet som identitetspolitikens skuldbeläggande och och "individualistiska" solipsism som han menar är liberalt och ignorerar klass eller direkt censurerar debatt om klass - något som gör de av oss som stödjer arbetarklass-makt OCH respekt för förtryckta identiteter och folkgrupper högst förvirrade. Det är sant - den definition av makt som ofta finns i postmodernismen och delar av post-strukturalismen har ingen materiell och empirisk grund, utan bygger på lingvistisk idealism, där maktutövande kan ske utan några reella verktyg för att utöva den sagda makten - men många av oss lyckas ändå kombinera vår materialistiska synsätt med en grundläggande respekt för identiteter, självkritik om privilegierade diskurser och undvikande av förtryckande tal. Hur gör vi det? Inte svårt alls. Vi inser att även om postmodernismens definition av makt kanske inte grundar sig på samma epistemologiska grunder som socialismens, så observerar den ändå en materiell verklighet. Att nå en förståelse för hur kapitalismen och andra klass-samhällen använder identitet (som är ett ofrånkomligt faktum i alla avancerade samhällen) för att upprätthålla vissa reella, materiella maktstrukturer och maktskillnader, är inte svår att komma till om man faktiskt studerar de empiriska skillnaderna mellan olika identitetsgrupper. Fisher's anti-identitetspolitik kan bara påpeka de epistemologiska svårigheterna med den typen av politik diskurs, och den ångest den skapar för vissa, men den kan inte förklara VARFÖR identitetspolitiken kommit till, och VARFÖR så många av de förtryckta identitetskategorierna söker sig till just den typen av politisk diskurs. (Här bör det påpekas att kollektivism som ideal inte kan logiskt definieras utan ett koncept av individuell identitet.)

Som Marxister förstår vi medvetande ur ett materialistiskt perspektiv - en produkt av det kollektiva samhällets ekonomiska förhållanden och resursfördelning, inte en produkt av några utvalda härskares, filosofers och religiösa ledares goda idéer och tankar. När en specifik form av medvetande, vilket den s.k. identitetspolitiken är, blir generell ibland en grupp, är det ett tecken på en materiell verklighet. Folk som materiellt känner av förtrycket av sin identitet formulerar med egna och givna definitioner sina egna upplevelser av den verklighet de lever i. Att de olika kategorierna inte matchar ens egna verklighets-tolkning är mindre relevant än att de upplever det, och att vi kan presentera bevis på att detta förtryck är verkligt. Att som Fisher, vifta undan det som ett försök att få arbetarklassen att må dåligt av en påhittad präster-klass av fanatiska identitetsliberaler är att vara en otillräcklig Marxist. Istället för att engagera med den materiella verkligheten om identiteter och de reaktioner identiteter skapar väljer Fisher att skriva reaktionärt reduktionistiskt om hur de som upplever förtryck och står upp emot det är Nietzscheanska slav-moralister som vill få andra att må dåligt. Ett sådant simplistiskt och nonchalant tänkesätt har ingen plats i den moderna diskursen. Men ändå verkar många ta den här skiten seriöst. Man kan undra varför? Kanske är det för att den får privilegierade människor att må bra, och underprivilegierade människor att må dåligt? Se där, jag kan också spela det spelet.

Fascismens fascination med det "organiska".

En grundläggande del av den fascistiska ideologin, och den reaktionära småborgerliga liberalkonservatism som är dess ursprung, är en förkärlek till det "organiska". Fascismens retorik och propaganda är fylld av referenser till saker och koncept som anses vara "organiska". Den ser de saker de gillar med världen som något som helt spontant, otvingat och naturligt. I kontrast till det organiska, sätter det de artificiella, konstruerade och politiska. Det finns en naturlig ordning i ekonomi, den organiskt fria marknaden, politik, den organiskt hierarkiska klass-staten, och sociala maktförhållanden, den organiskt överlägsne vita heterosexuella cis-mannen. När den självklara naturligheten i några av dessa koncept ifrågasätts i argument eller praktik, letar fascisten eller den småborgerliga liberalkonservativa efter en artificiell källa till denna avvikelse. En homosexuell kvinna? Måste vara kultur-marxisterna! En Arabisk partiledare? Måste vara kultur-jihadisterna! En kris i det globala ekonomiska systemet? Måste vara den judiska bankir-konspirationen! Den upplever ett sant och önskvärt "på riktigt", som måste försvaras till varje pris. Det själv-motsägande i den fascistiska ideologin i denna fråga är faktorn "tvånget" i motsättningen mellan det s.k "organiska" och det "artificiella". Att använda statens våldsmonopol för att kasta ut rasifierade och förneka politiska flyktingar rätt till asyl är tydligen en helt acceptabel, "organisk" version av tvånget som är rättfärdigad för att kämpa emot ett onaturligt samhälle. Att använda staten för att motverka negativa fördomar och ojämlikheter är däremot något konstlat, en hittepå-politik som tjänar en politisk elit, vars motivation är i sig självt cyniskt och står direkt mot naturen. Anti-fascistisk och egalitär politik blir en revolt emot naturen. Om vi vågar stå upp mot negativa aspekter i samhället från ett vänsterperspektiv har vi inte bara intellektuellt fel - vi har gjort uppror mot en naturlig ordning, och resultatet blir kaos, apokalyps, moralisk degenerering. Den populistiskt liberalkonservativa, "anarko-kapitalistiska" ekonomen Murray Rothbard väljer att beskriva det omoraliska med jämlikhetsidealet i boken Jämlikheten som en Revolt Emot Naturen på det här sättet:

"Ett jämlikt samhälle kan endast hoppas på att införa sina ideal genom totalitära metoder av tvång; och även här, tror vi alla på att den humana själen av den individuelle människan ska resa sig upp och omintetgöra sådana försök att skapa en myrstacks-värld. Kortfattat, är framställandet av en egalitär värld fiktiv skräckhistoria för att, när implikationerna av en sådan värld är står helt nerskrivet framför oss, förstår vi att varje sådant försök är djupt anti-mänskliga; anti-mänsklighet i den djupaste meningen, betyder att jämlikheten därför är ond, och varje  försök att röra sig emot ett sådant mål måste därför även det ses som ondska."  (1974, 8 Min översättning)

Tanken på den "totalitära jämlikheten" i relation till historiska försök att skapa ett mer jämlikt, eller rättvist, samhälle är för mesta delen en produkt av Kalla Kriget-föreställningar kring Kommunismen som har ungefär lika stark empirisk merit som Rothbard's egna förståelse av det naturliga och "organiska" med det ojämlika samhället. Eftersom han förutsätter att den stora majoriteten av alla ojämlika maktfördelningar och alla ojämlika resursfördelningar i västvärlden är en direkt produkt av naturlig överlägsenhet (även om han påpekar hur vissa individer och företag artificiellt hjälpts av staten), kan han bekvämt se över det enorma våldet som krävdes för att den rike vite mannen bekvämt kunde naturalisera sin egen maktposition. Detta våld var knappast "naturligt" - kolonialismen, imperialismen, lands-stölden, slavhandeln och förtrycket av arbetarklassen var sådant som behövde planeras, finansieras och legitimeras via processer som dess historiska agenter måste tagit medveten ställning till. Illusionen om en icke-artificiell verklighet, en naturlig meritokratisk ordning som väljer vem så är best och mest lämpad till styrandet av samhället, har en sådan fastrotad plats i det fascistiska sinnet hos kapitalismens överklass för att det är den främsta formen av kapitalistisk själv-legitimering. 

Fascismen - försvaret av samhället från de som lever i det.

Det är härifrån en av de viktigaste lärdomarna om fascismens logik och funktion kommer. I en värld där hierarkier alltid söker sätt att legitimera sig själv och normalisera sitt styre, möter ideologier ibland en ideologisk brytpunkt när maktordning hotas. I kapitalismens "organiska" fas hyllas människans individuella skapande och bidragande som en del av dess "organiska" värde - människan börjar helt apropå och otvingat sälja sin arbetskraft för att deras icke-centralt planerade organiska rationalitet manar dem till det, där vita män kommer till viktiga politiska och ekonomiska maktpositioner för att de naturligt överlägsna, och där produkter blir populära för den naturligt rationelle mänskliga aktören har resonligt räknat ut att den produkten är den bästa. Och i politiken, där ser vi att den demokratiska naturrätts-republiken försvarar den deontologiska äganderätten, som är helt naturlig och en produkt av helt logiska och självklara första principer, och som alltid representerar folkmakten eftersom man får rösta, eller ja, de naturligt bättre får rösta. Det är ungefär så kapitalismen legitimerar sig själv under den "demokratiska" perioden.

Men kapitalismen lyckas inte behålla sig kvar i detta "organiska" stadiet - rätt snart börjar staten växa och öka i sitt inflytande. Staten - den mest absolut artificiella saken som den reaktionäre kan tänka sig - börjar reglera den fria marknaden och pengaflödet i takt med att rikedomen koncentreras, då, helt plötsligt, verkar en viss mängd artificiella ideologier och trender, som feminism, LGBTQ-människor och anti-rasism bli populära, trots att alla vet att dessa idéer är påhitt som någon hittat på för att försvaga naturlig ordning. Helt plötsligt börjar fack-förbund och politiska partier säga tokigheter som att rika människor exploaterar fattiga människor, fastän vi alla vet att kapitalister bara rättvist handlar med arbetaren fast det ju egentligen inte finns några arbetare och kapitalister, bara lata eller produktiva. Det organiska samhället, det samhälle som de bra och de naturligt överlägsna var med att skapade, dör. Alla andra medlemmar av samhället börjar ju aktivt agera emot samhällets bästa, det bästa samhället som de själva råkar hålla makten över. Det organiska, sanna samhället ersätts av ett artificiellt, hittepå-samhälle. Hotet blir allt starkare, och människor hjärntvättas till att tro på klara falskheten via officiell propaganda som förstör även den organiska sanningen i språket. 

Orwelliansk fascism - eller - ODEN ÄR LOKI! 

Det är därför George Orwell, den demokratiske socialisten, som kämpade fascismen med anarkisterna i Spanien, ironiskt blir hjälten för fascisterna, även om majoriteten av hans verk och tanke var riktat emot den fascistiska ideologin. Hans dystopiska fiktioner, som Djurgården och 1984, delar narrativ bas med den nyfascistiska historien om det moderna samhället. När han beskriver den officiella Ingsoc-propagandan - KRIG ÄR FRED, FRIHET ÄR SLAVERI, OKUNNIGHET ÄR STYRKA - vill han framkalla känslan av en upp-och-ned ideologi som använder språk som är förvillande och går emot den allmänt uppfattade idén om vad orden betyder. Det många glömmer när de okritiskt citerar Orwell, "dubbeltanken" och "nyspråket" som en korrekt historisk analys av varje politiskt system som avviker från den västerländska liberalismen i teori och praktik är just vilken kass lingvist Orwell är. Han förutsätter att ord har en objektiv, evig mening och att ord kan vara oföränderliga som värdebegrepp och att ord som krig, fred, frihet, slaveri, okunnighet och styrka har en organiskt korrekt betydelse. Sättet en totalitär makt legitimerar sig själv, enligt Orwell, är att gå emot en allmänt etablerad, organisk sanning som alla vet är korrekt. Hans "alla är jämlika, men några är mer jämlika än andra" ska provocera ett "Oj! Nämen det är ju själv-motsägande" hos läsaren. Vi ifrågasätter aldrig om den här etablerade sanningen är empiriskt eller logiskt korrekt, utan tvingas acceptera dess legitimitet på grund av dess självklart organiska ursprung. Den etablerade sanningen som Orwell anspelar åt hos läsaren, som gör att vi förstår falskheten i de olika språkförfalskningarna i den fiktiva Big Brother-världen, kan absolut inte ha sin grund i onaturliga och manipulativa maktprocesser - de är bara sanna, för det vet ju alla. Orwell's provokation bakom det påhittade slagordet OKUNNIGHET ÄR STYRKA är endast provocerande i ett samhälle som hade upplevt Upplysningen, den Upplysning som menade att KUNNIGHET ÄR STYRKA. Det låter ju självklart för oss i Väst, men det förutsätter en hel del om människans individuella agens. Det förutsätter att man, endast genom att KUNNA saker om sin verklighet, därigenom har makten att förändra sin omvärld och sina medmänniskor, oavsett objektiva begränsningar som ekonomi, fysisk begränsning och mental kapacitet. Vilken första-års sociolog som helst kunde förklara varför det här är rent empiriskt fel. Om Orwell velat skriva en dystopi om den Kristna hotet för Nordiska Vikingar hade han kanske skrivit ODIN ÄR LOKI, och det skulle ha haft ungefär samma effekt för den asadyrkande Nordbo som läste den. 

Att Orwell låter sin huvudkaraktär prata om värdet i att "2+2=4", som den högsta friheten och det starkaste argumentet mot totalitär propaganda, är bland de rent historiskt mest inkorrekta och rent logiskt löjliga slutsatser som någonsin presenterats som politisk teori och seriös historieanalys. Han jämför sina egna värderingar, som är en produkt av den värld han levde i, med en empirisk sanning, vilket gör det till en dogm, inte en ärlig filosofisk ställning . Vilken tur, då, att Orwell var en halvkass science-fiction författare, och inte en seriös politisk teoretiker och historiker. Några på höger-håll verkar dock inte fattat det här, utan läser hellre Djurgården när de vill veta om Sovjetunionen än någon seriös historisk behandling av perioden, och lånar all sin politiska retorik från hittepå-diktaturen i 1984. Att Orwell har totalt naturaliserat det västerländska Upplysnings-moderniteten i sin påhittade värld, legitimerat all dess historiskt specifika ideologiska världs-förståelse som universell historielös sanning, och i slutändan inte lyckats producera något annat än Kalla Kriget-propaganda, gör att han själv bidragit till den totalitära, sannings-hatande överklassideologin som han hela sitt liv menade att han kämpade emot. 

Den icke-existerande Politiska Korrektheten.

Orwell's amatörmässiga lingvistiska ideologi återfinner vi i den fascistiska konstruktionen av en påhittad "politisk korrekthet". Även om "politisk korrekthet" som begrepp inte kommer ifrån fascismen och konservatismen självt, är det fascisterna som har skapat den populära meningen bakom ordet. Begrepp som "PK", "kulturmarxist" och "vänstercensur" kommer från rent galet konspiratoriska håll, som för någon anledning accepteras i majoritetsdiskursen. Konspirationstanken är grundläggande för den paranoida Orwell-högern, och blir det ända sättet reaktionärer kan förstå vissa utvecklingar i samhället som strider mot deras "organiska" ideologi och maktsystem. Det politiskt korrekta - en homogen samling av oförlåtliga, farliga lögner - är sättet en anti-organisk konspiration förs ut. Själva begreppet "politisk" hänvisar till en upplevd "artificiell", "tvingad" form av korrekthet. Det politiskt korrekta är de facto falskt, efter som all politik, artificiell av sin natur, är falsk. Här kommer den delen av Orwell-ideologin som lånar sig-själv till en reaktionär högerpolitik ut i klart dagsljus. Det funkar såhär: 

"Det är inte politiskt korrekt att säga att homosex är onaturligt. Men EGENTLIGEN, vet ju du och jag som organiska tänkare med sunt förnuft att homosexualitet är onaturligt". "Det är inte politiskt korrekt att tycka till om kvinnor i arbetslivet, men EGENTLIGEN vet ju du och jag att de hör hemma i köket". "PK-maffian menar att positiv diskriminering för utrikesfödda är bra för att förbättra invandrares status i samhället, men det vet ju du och jag att de är naturligt lata och ointelligenta" etc. etc. Vilken som helst av dessa meningar kan följas med "Det är ju nästan ORWELLIANSKT!"

Vi ser problemet. Det "sunda förnuftet", den samling ideologiska sanningar som vi inlärt tar för givet, är inte helt utan värde - det skulle vara svårt för flertal av de positiva aspekter i det moderna samhället att existera utan gemensamma föreställningar och värderingar - men den är också producerad av en viss maktstruktur, vars materiella bas är ett globalt klass-samhälle som är baserat på en konstant ekonomisk expansion, som står i direkt relation till sammansvetsade nation-stater och transnationella regeringsformer. När den kapitalistiska ekonomin hamnar, på grund av sina interna motsättningar, i en krissituation, och nation-staten, klass-samhället och de transnationella regeringsformerna ställs emot varandra, och legitimiteten av de olika maktförhållandena ifrågasätts, dvs en kris i den kapitalistiska självlegitimeringen som är uttrycket för en upptrappningarna av klassmotsättningarna i samhället, finner fascismen ett sätt att allokera denna kris i någonting utanför systemet självt, någonting som är medvetet ditsatt av en övermäktig, konstruerad och artificiell agent. Det är därför människor med det fascistiska sinnelaget är så kopplat till den moderna konspirationsrörelsen. Tron på Illuminati, N.W.O och Rymdödlorna som hemliga organisationer som hatar fascistiska värderingar som nation, homogena rasrelationer, underkastade kvinnor och ekonomisk hierarki har precis exakt samma funktion som paranoian om den hemliga Judiska konspirationen hade på tidigt 1900-tal. Den skapar ett narrativ om att samhällen endast varierar från fascismens idealiserade organiska stadium om någonting övermäktigt, utom-samhälleligt artificiellt skapar denna variationen. Problemen i samhället behöver då inte undersökas som en del av det ekonomiska och sociala system som skapat dem, utan kan tillskrivas en artificiell, guds-liknande entitet som medvetet förstör det organiska och rätta systemet för att underminera det och införa en totalitär regim.

Fascismens livsblod är det globala kapitalistiska klass-samhället och de fördomar det ärvt från de klass-samhällen som kom före den. Den ser alla avvikelser från det Västerländska sättet och den Västerländska platsen i världen som totalitära, därför att Västvärlden har så effektivt lyckats göra en totalitarism av sin egen maktstruktur. Den gör sin egen totalitära värdebas till en naturaliserad absolutism, som bara ifrågasätts av de auktoritära agenter som vill illa för den organiska mänskligheten. Fascister blir själva anti-auktoritära hjältar som ensamt kämpar mot de omoraliska människorna som ifrågasätter fascistens egna auktoritet. Tänk på det, nästa gång ni hör Avpixlat eller någon liknande källa mena att Den Politiska Korrektheten Har Gått För Långt.