Blodet rinner i Odessa.

De flesta i antifascistiska cirklar har säkert redan hört: i Odessa har nazister dödat ungefär 40 vänsteraktivister och fack-medlemmar. I den Ukrainska staden hade vänsteraktivister som ockuperat ett fackligt hus i en längre tid blivit inbrända efter ett klart planerat attentat emot Kiev-kritiska protestanter.

Det är det här fascismen är - rädsla, massaker och våld. En byggnad med politiska motståndare, nedbränd. Att hålla huvudet högt, att vilja vinna - det kan kännas svårt. Det kan kännas hopplöst. Tragedin slår hårt mot Ukrainas kämpar - men också mot den globala arbetarrörelsen. Mot den globala antifascismen. Mot den globala antirasismen och feminismen. Tanken kan vilja få en att lägga huvudet i giljotinen och vänta på bladet.

Att leva kräver mycket mod. Speciellt om man är marginaliserad, förtryckt, fattig, utkastad, utbränd, ensam och utan självförtroende. Och det modet kanske du och jag som individer inte har. Men som grupp, som gemenskap, får vi aldrig förlora modet. Ingen fler ska dö i fascismens namn - ingen ska någonsin behöva bli rädd för att bli inbränd eller dödad för att de står emot reaktionens krafter. Samtidigt som vi är realister - materialister - är vi klara med hur mycket fascism vi tillåter. Ingen. Aldrig igen.

Om vi gråter idag, må tårarna dränka fascismen.

Vila i frid, Odessas hjältar.

Det är aldrig för tidigt för antifascism.

#KämpaShowan

Som flera vänsterpersoner i och med nazist-attacken den 8 mars har på pe kat, är den borgerliga, liberala samt konservativa, likgiltigheten om de nya fascistiska och rasistiska rörelserna runt om i Sverige och världen högst talande om deras egen politik och attityd. Medan liberaler har varit klara och tydliga på vad de tycker om den nyfascistiska populisthögern och den nynazistiska rörelsen som svansar efter den, så är kålsups-argumenten och bort-viftningarna stora. Carl Bildt gick till och med så långt som att mena att rapporter om Svobodas fascism var överdrivna, även om det här med att Svoboda är rasistiska, antisemitiska och homofoba är väl dokumenterat. Argumentet att det skulle vara någon slags rysk propaganda att de reaktionära krafterna i Ukraina är aktiva och kraftfulla ignorerar så mycket av de bevis vi har framför oss när det kommer till partiet och dess politik, och historiska koppling till nazi-sammarbetaren och etniska rensaren Stepan Bandera. Att Carl Bildt inte säger ifrån, är en skam för demokratin. Det första de gjorde när de tog makten, där de insatte flera av Svobodas medlemmar, var att förbjuda kommunistpartiet, avskaffa förbud på nazistisk propaganda, sätta medlemmar av fascistiska "Högra Sektorn" i militära maktpositioner, och förbjuda grekiska, rumänska, ungerska och ryska som officiella minoritets-språk. Hur man kan "överdriva" de fascistiska elementen i en sådan situation är för mig en gåta. Och svaret kanske endast kan vara att Ukrainas kuppregering tjänar EU's kapitalister, och inte Rysslands kapitalister. Det bör inte förvåna oss att ledare i Västerländska kapitalistiska demokratier stödjer odemokratiska fascister i Europa på grund av vinstintressen. Man brydde sig inte så särskilt mycket om Hitler, Franco och Mussolini innan Andra Världskriget heller, då man medvetet vägrade att ingå pakter med Sovjetunion om att kämpa mot Hitler om han invaderade Tjeckoslovakien, för att man i hemlighet hoppades att Hitler och hans vänner skulle attackera Sovjet och därmed öppna upp marknaden för alla de sura rikemän som förlorat en extremt lukrativ marknad 1917.

Och det är inte heller förvånande att nynazistiska SvP skickar volontärer till Ukraina. Det här med att kämpa för den västerländska vitheten är ju lite fascisternas grej. Men vad händer när dessa, nu om möjligt ännu mer våldsbenägna brunskjortor kommer hem? Just när de kommer hem (en har fortfarande Ukraina-hatt på sig), attackerade dom en grupp feminister som just varit med och protesterat på kvinnodagen, i manifestationen "Take The Night Back". En blir knivhuggen och hans liv står på spel. Vad är då det mediala etablissemangets respons? Det var ett "bråk mellan höger och vänsteraktivister". För när en nazist knivar ner en vänsteraktivist och misshandlar honom brutalt, så är det bråk. Polisen spelade ner det hela, fast ögonvittnen säger emot dem.

Vänstern anordnade en demonstration i stöd för Showan, feminist, och grundare av "Fotbollssupportrar emot Homofobi", som var den som hamnade i livshotande situation efter attacken. Som vänster alltid gör när något liknande händer. Och liberaler sa, "njaaaaa". Tänk om AFA eller RevFront kommer? De är så fasligt rysligt rädda för AFAiter, så att de skriker. Nabila Abdul Fattah säger det bra:

Jag är arg på liberaler. Mer än vanligt idag faktiskt. För att de bara måste, i en tid som denna, sitta och gnälla om att antirasismen har ”kapats av vänsterfolk”. Och därför kan de inte engagera sig i antirasismen. För att de inte vill stå under den röda fanan.

Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.

Men var kommer denna ignorans ifrån? Vad betyder den? Varför är fascismen för dem ingen fara, inget som bör kämpas på alla nivåer, oavsett om du måste stå bredvid en röd flagga? Sverigedemokraterna, för liberalerna, är mest ett skämt. En rolig sekt för puckade "bonnläppar" som Linus Bylund från SD sade. Lite som den där gamle farbrorn du har i din släkt som säger "gulligt" förtryckande saker och inte riktigt vet hur man uttrycker sig lämpligt. Det är inte så att SD inte då och då gör legitimt skrattretande saker. Och att det inte är rätt patetiskt att de inte klarar av att hålla schack på sina medlemmar och att internpolitiken är kanske den mest okoordinerade i Svensk historia. Men jag känner mig något obekväm med den responsen.

För det första, finns det inget tvivel om att SD legitimt vill införa sin rasistiska, homofoba och sexistiska politik. Politik som skulle skada så många av de mest utsatta i samhället ännu mer än vad till och med borgarnas egna politik gör nu. Det kommer inte bli många av oss som skratta då, om det händer. Och det gör det lite mindre roligt nu. Och deras väg in i parlamentet, från en hatad vågmästare till en normaliserad och gullig högergrupp, får mig att undra: vad hände?

Jag minns när de valdes in. Jag hade en klump i magen. Runt den här tiden hade jag också läst upp på Sannfinländarna i mitt hemland Finland, och jag hade hört om Finlandssvenskar som var rädda för att prata Svenska på vissa krogar i Helsingfors. För att inte tala om deras åsikter om homosexuella och rasifierade. Och jag hade läst tillräckligt om Sverigedemokraterna för att fatta att det här var rasister, lika dåliga som Sannfinländarna. Nationalistsvin. Att vi vårt Sverige skulle släppa in sådana idioter i vår demokratiska regering, det var bara för mycket. Jag ville dö. Jag ville lämna landet. Och nu, efter dessa långa, smärtsamma år, ska vi bara skratta åt dem och ignorera dem?

Att Dispatch-drottningen Ingrid Carlqvist föreslog att nazistattacker var en konspiration för att kommunister och muslimer ska ta över kan ju inte bara annat än skrattas åt. Men det är lite så det känns när man hör liberaler tala. "Vänster överdriver om fascisterna för att dölja sitt eget våld", hörs det. Så många relativt likställda kålsupare har vi i dessa dar, att man kan undra hur vi kan höra någonting över det konstanta ljudet av sörplande. Att man uppmärksammar nazistattacker kan inte ses som annat än vänsterpropaganda. En nazistisk knivattack på en rasifierad ungdom som kämpade för kvinnors och homosexuellas rätt i samhället är inte en moders tårar, det är inte något som sprider rädsla ibland de redan utsatta och marginaliserade, inte ett hot mot demokratin, utan bara någon slags diskurs-poäng som ska vara ett fegt försök att legitimera en reellt existerande tokvänster. Inte lika mycket som en odemokratisk tårtattack. Fascismen, rasismen, hatet normaliseras, hamnar i döda vinkeln.

De moderna, pragmatiska liberalerna har inte mycket till övers för djupt hållna ideologier. De fnissar åt "¡No pasarán!", och förlöjligar entusiastiska antifascister. Och allt är det där helvetes jävla 90-talets fel. Det var då, efter Berlinmuren föll, som Francis Fukuyama tyckte det var jäkligt lämpligt att skriva en bok om hur den borgerliga, nyliberala kapitalismen var det enda system som någonsin skulle kunna finnas. Att fascismen växte starkt i Europa och annan stans i världen under tidigt 90-tal var ingen stor grej för Fukuyama. Att USA började peta sin imperialistiska näsa mer och mer i Mellanösterns affärer var inte heller särskilt intressant. Det viktiga var att kapitalism vunnit, eller hur? Den nyliberala kapitalismen var slutet. Mänsklighetens slutstation. Och i denna skolan var våra moderna liberaler uppfostrade. Varför bli så upp-pumpad över ideologier när vi bara behöver följa den korrekta, helt naturliga linjen? Det är därför Fredrik Reinfeldt knappt bringa sina lungor att säga något på en decibelskala över 20, det är därför han inte verkar ha några faktiska känslor inför något. Man kan inte bli för upprörd, för glad, eller för arg. Det skulle skita sig totalt, bryta ner fasaden.

Och det har inte ett skit med att de är mindre dogmatiska om sina åsikter.  De har knappt några ekonomiska positioner annat än att "mer skattesänkningar är bra", Alliansvänner dyrkar en o-falsifierbar fri marknad, och de delar alla samma propagandaretorik och modeord i tävlingen om Borgarsveriges duktigaste Ayn Rand-klon. Icke-ideologins självlegitimering är även den ideologisk. Man är lika orubbad i sitt predikande om borgerliga värderingar som prästerskapet om kristenheten. Man är bara lite lågmäldare. Bara med lite mer ytligt pragmatiska retorik. Men den giftiga ideologin är icke-ideologin. Ideologin är att kapitalismen är slutet, för alltid, och därför tordes de inte skrämmas av fascister, nassar och rasister. De kan inte bara stå där och erkänna att ett parti med rötter i Vit Makt-rörelsen sitter bredvid dem i Riksdagen. De kan inte gå med på att de arga bombarjackorna med järnrör på gatan borde ses som en farlig, växande trend, inte bara i Sverige, utan även i hela den Europeiska Union de satsat alla sina pragmat-poäng på att Sverige ska vara delaktig i. Det är alltid, "ja-ja, de är dumma, men lilla vän, inte kommer dom vara inflytelserika för många år framåt". Så normaliseras fascismen.

Det är inte ett spel vi har råd att spela. Det är aldrig för tidigt för antifascism. Det spelar ingen roll om du tror fascisterna tar över imorgon eller om 100 år, eller aldrig. Vi har inte den moraliska möjligheten att spekulera om det. Vi måste ta itu med fascismen och rasismen, på gatan med SvP och SMR, i riksdagen med SD, i ideologin emot fascist-normaliseringens krafter i media, kultur och konst. Fascister behöver inte ha en majoritet, de behöver våld, rädsla och passivitet. Så därför slår vi tillbaka mot deras våld med själv-försvar, vi slår tillbaka mot deras skrämselkonster med mod, och slår tillbaka mot majoritets-passiviteten med aktivism. Det är så vi vinner. Och vi kan aldrig vinna för tidigt.

Att hålla huvudet högt.

Paul Robeson var en afro-amerikansk sångare, skådespelare och socialist. Hans pappa var en slav. Han blev en av Amerikas kändaste bassångare, och var med i flera storfilmer och Broadway-musikaler. I musikalen "Teaterbåten", som bland annat handlade om rasförtryck. Den stora låten från musikalen, sjungen av Robeson, var "Ol' Man River", en låt där han jämförde slavarna i Amerikas svåra situation med Mississippi-flodens sorglösa likgiltighet. Texten är sorgsen, hopplös, den har gett upp, för såhär är det. Hans karaktär i musikalen vill allra helst vara som floden.

"I get weary / and sick of trying

I'm tired of living / and scared of dying

But ol' man river / He just keeps rolling along"

Och kanske var det såhär många kände sig.  Kanske kändes det så hopplöst. Men något ändrades för Paul Robeson. Fascismen spred sig över Europa. Han såg Hitler, Mussolini, och de Franco's fascistiska militärer som försökte krossa de demokratiska makterna i Spanien. Han såg hur västvärlden inte gjorde något. Och det måste varit något i texten som han började avsky, för i sina senare framträdanden bytte han ut rader. Till publikens stora förvirring. Det var något i texten dom inte var nöjda med.

Han hade rest till Spanien, för att stödja de Amerikanska volontärerna i "Abraham Lincoln"-brigaden under Spanska inbördeskriget mot Franco 1936-1939. När han kom dit var han djupt imponerad av dem, för det första var det den första Amerikanska militära gruppen som inte var ras-segregerande, något som inte ens Abraham Lincoln hade åstadkommit i Amerikanska inbördeskriget mot slavägarna i Syd, inte bara det, afro-amerikaner hade även lett några trupper, något som aldrig hänt förut. Han, som levt hela sitt liv i ett segregerat USA, som levde i slaveriets högst närvarande skugga. Han såg här, i Spanien, människor som kämpade sida vid sida, utan diskriminering, utan fördom, oberoende av hudfärg och härkomst. För friheten, för demokratin. Och han såg också Franco's fascistiska styrkor, understödda av Mussolini och Hitler, och den tragedi den lämnade bakom sig. Han såg orättvisan, hatet och våldet. I en intervju beskrev han varför han besökte Spanien, varför han stödde deras kamp för demokratin.

"[It] is not only as an artist that I love the cause of democracy in Spain, but also as a Black. I belong to an oppressed race, discriminated against, one that could not live if fascism triumphed in the world. My father was a slave, and I do not want my children to become slaves...During these last months I have worked a great deal in London, singing to raise funds to send to the Spanish people, and I will continue doing it, not only there, but everywhere that I am able to do it."

Han såg, i Spaniens anti-fascister, drömmen om det fria, jämlika värld som verkade så långt ifrån den verklighet han hade växt upp i. Han såg ett folk, som precis som honom, älskade friheten. Och hatade passiviteten. Hatade den "gamla mannen", Mississippi-floden, som hans rollkaraktär hade önskat han var som i "Teaterbåten". Han hade börjat sjunga en annan text, som han hade arbetat fram. Och framför anti-fascisterna, framför Spaniens republikaner, och den Amerikanska brigaden sjöng han den.

"But I keep laughing / instead of crying 

I must keep fighting / until I'm dying 

And old man river / he'll just keep rolling along."

Det måste varit djupt inspirerande för alla de som var närvarande. Han bytte ut önskan att kunna dra sig ifrån verkligheten mot en vilja att rebellera mot den. Det är något vi måste sträva efter. Vi får inte låta reaktionens krafter slå ner oss, vi får hamna i pessimismens snaror. Pessimismen är en reaktion emot livets svårigheter, mot politikens cyniska realism, som skjuter allt hopp du har och lämnar endast den passiva acceptansen kvar. Glöm inte: vi är många, inte få, och vi är redo för att kämpa för varandra.

Kämpa på, Showan. Vi tänker inte låta fascisterna gå ostraffade.

Om fascismen och finansiärerna.

Någonting jag stör mig på är att historien ibland verkar endast skrivas om Stora Män™. Man skriver biografier om Hitlers, Stalins, Churchills, och Mussolinis privatliv, hur en gillade cigarrer, en annan poesi, en var vegetarian och en annan gillade klassisk musik, som om det var dem som egenhändigt skapade de stora samhällsomvälvningarna och lekte marionett-teater med samhällskrafterna, som de miljontals människor som hjälpte dem, samt stod emot dem som ett större kollektiv. Stora samhällsomvälvningar har inte sin grund i individuella personligheter, det har med större nätverk av ekonomiska, politiska och sociala system att göra.

Raol Wallenberg och Hitler på Olympiaden, Berlin 1936

Om du vill veta varför Nazismen kom till, läs inte Mein Kampf. Den är tråkig, långdragen och löjlig. Läs om vem som finansierade Nazistpartiet. För hur kom det sig att Nazisterna gick från ett gäng höger-militanta som bråkade på gatorna, till ett globalt fenomen med flera stödjare? Hitler kunde ha tyckt vad han ville på sitt hörn, men han hade inte kunnat ens börja schematisera sitt Tredje Rike om inte han hade haft resurser och rekryterare. Det råder stor förvirring, förresten, om Hitlers faktiska politik. Den var, det är sant, delvis en arbetarrörelse till en början. Men så snart Nazisterna fick chansen, tog de emot mutor från storföretag och privata koncerner för att de skulle kunna trycka deras höger-politik. Ford, Kodak, Coca-Cola, Nestlé, BMW, General Electric med flera. Och när Nazisterna tog makten, klippte det av många av de demokratiska institutioner som tjänade arbetarklassen. De privatiserade, sänkte minimilönen och gav pengar till banker och företag för att hålla deras profiter stadiga.... låter det bekant? Fascismen blev diktatorisk för att den behövde klippa arbetarklassens inflytande kort, för att den demokratisering som arbetarklassen upplevde inte längre tjänade kapitalet. Genom jude-hatet kunde de lätt flytta över skulden från denna totaldominans av kapitalet över på judarna. 

Och nu måste vi fråga oss, vem finansierar Sverigedemokraterna? Det finns rimligt tvivel om att de faktiskt har råd med alla sina kampanjer och jippon med tanke på den röstar-bas som är mest synlig utåt.  Den genomsnittlige Sverigedemokraten har inte råd med det, även om den betalar hög medlemsavgift. Vi måste ta reda på vem som ligger bakom deras framfart. Vi måste kritiskt granska SD's budget, samt budgeten bakom alla Europas växande fasciströrelser. Vi vet att Västvärldens makter har varit inblandad i att finansiera fascisterna i Ukraina. Vi måste hålla ögonen öppna för liknande händelser överallt i Europa. 

Fascismens fascination med det "organiska".

En grundläggande del av den fascistiska ideologin, och den reaktionära småborgerliga liberalkonservatism som är dess ursprung, är en förkärlek till det "organiska". Fascismens retorik och propaganda är fylld av referenser till saker och koncept som anses vara "organiska". Den ser de saker de gillar med världen som något som helt spontant, otvingat och naturligt. I kontrast till det organiska, sätter det de artificiella, konstruerade och politiska. Det finns en naturlig ordning i ekonomi, den organiskt fria marknaden, politik, den organiskt hierarkiska klass-staten, och sociala maktförhållanden, den organiskt överlägsne vita heterosexuella cis-mannen. När den självklara naturligheten i några av dessa koncept ifrågasätts i argument eller praktik, letar fascisten eller den småborgerliga liberalkonservativa efter en artificiell källa till denna avvikelse. En homosexuell kvinna? Måste vara kultur-marxisterna! En Arabisk partiledare? Måste vara kultur-jihadisterna! En kris i det globala ekonomiska systemet? Måste vara den judiska bankir-konspirationen! Den upplever ett sant och önskvärt "på riktigt", som måste försvaras till varje pris. Det själv-motsägande i den fascistiska ideologin i denna fråga är faktorn "tvånget" i motsättningen mellan det s.k "organiska" och det "artificiella". Att använda statens våldsmonopol för att kasta ut rasifierade och förneka politiska flyktingar rätt till asyl är tydligen en helt acceptabel, "organisk" version av tvånget som är rättfärdigad för att kämpa emot ett onaturligt samhälle. Att använda staten för att motverka negativa fördomar och ojämlikheter är däremot något konstlat, en hittepå-politik som tjänar en politisk elit, vars motivation är i sig självt cyniskt och står direkt mot naturen. Anti-fascistisk och egalitär politik blir en revolt emot naturen. Om vi vågar stå upp mot negativa aspekter i samhället från ett vänsterperspektiv har vi inte bara intellektuellt fel - vi har gjort uppror mot en naturlig ordning, och resultatet blir kaos, apokalyps, moralisk degenerering. Den populistiskt liberalkonservativa, "anarko-kapitalistiska" ekonomen Murray Rothbard väljer att beskriva det omoraliska med jämlikhetsidealet i boken Jämlikheten som en Revolt Emot Naturen på det här sättet:

"Ett jämlikt samhälle kan endast hoppas på att införa sina ideal genom totalitära metoder av tvång; och även här, tror vi alla på att den humana själen av den individuelle människan ska resa sig upp och omintetgöra sådana försök att skapa en myrstacks-värld. Kortfattat, är framställandet av en egalitär värld fiktiv skräckhistoria för att, när implikationerna av en sådan värld är står helt nerskrivet framför oss, förstår vi att varje sådant försök är djupt anti-mänskliga; anti-mänsklighet i den djupaste meningen, betyder att jämlikheten därför är ond, och varje  försök att röra sig emot ett sådant mål måste därför även det ses som ondska."  (1974, 8 Min översättning)

Tanken på den "totalitära jämlikheten" i relation till historiska försök att skapa ett mer jämlikt, eller rättvist, samhälle är för mesta delen en produkt av Kalla Kriget-föreställningar kring Kommunismen som har ungefär lika stark empirisk merit som Rothbard's egna förståelse av det naturliga och "organiska" med det ojämlika samhället. Eftersom han förutsätter att den stora majoriteten av alla ojämlika maktfördelningar och alla ojämlika resursfördelningar i västvärlden är en direkt produkt av naturlig överlägsenhet (även om han påpekar hur vissa individer och företag artificiellt hjälpts av staten), kan han bekvämt se över det enorma våldet som krävdes för att den rike vite mannen bekvämt kunde naturalisera sin egen maktposition. Detta våld var knappast "naturligt" - kolonialismen, imperialismen, lands-stölden, slavhandeln och förtrycket av arbetarklassen var sådant som behövde planeras, finansieras och legitimeras via processer som dess historiska agenter måste tagit medveten ställning till. Illusionen om en icke-artificiell verklighet, en naturlig meritokratisk ordning som väljer vem så är best och mest lämpad till styrandet av samhället, har en sådan fastrotad plats i det fascistiska sinnet hos kapitalismens överklass för att det är den främsta formen av kapitalistisk själv-legitimering. 

Fascismen - försvaret av samhället från de som lever i det.

Det är härifrån en av de viktigaste lärdomarna om fascismens logik och funktion kommer. I en värld där hierarkier alltid söker sätt att legitimera sig själv och normalisera sitt styre, möter ideologier ibland en ideologisk brytpunkt när maktordning hotas. I kapitalismens "organiska" fas hyllas människans individuella skapande och bidragande som en del av dess "organiska" värde - människan börjar helt apropå och otvingat sälja sin arbetskraft för att deras icke-centralt planerade organiska rationalitet manar dem till det, där vita män kommer till viktiga politiska och ekonomiska maktpositioner för att de naturligt överlägsna, och där produkter blir populära för den naturligt rationelle mänskliga aktören har resonligt räknat ut att den produkten är den bästa. Och i politiken, där ser vi att den demokratiska naturrätts-republiken försvarar den deontologiska äganderätten, som är helt naturlig och en produkt av helt logiska och självklara första principer, och som alltid representerar folkmakten eftersom man får rösta, eller ja, de naturligt bättre får rösta. Det är ungefär så kapitalismen legitimerar sig själv under den "demokratiska" perioden.

Men kapitalismen lyckas inte behålla sig kvar i detta "organiska" stadiet - rätt snart börjar staten växa och öka i sitt inflytande. Staten - den mest absolut artificiella saken som den reaktionäre kan tänka sig - börjar reglera den fria marknaden och pengaflödet i takt med att rikedomen koncentreras, då, helt plötsligt, verkar en viss mängd artificiella ideologier och trender, som feminism, LGBTQ-människor och anti-rasism bli populära, trots att alla vet att dessa idéer är påhitt som någon hittat på för att försvaga naturlig ordning. Helt plötsligt börjar fack-förbund och politiska partier säga tokigheter som att rika människor exploaterar fattiga människor, fastän vi alla vet att kapitalister bara rättvist handlar med arbetaren fast det ju egentligen inte finns några arbetare och kapitalister, bara lata eller produktiva. Det organiska samhället, det samhälle som de bra och de naturligt överlägsna var med att skapade, dör. Alla andra medlemmar av samhället börjar ju aktivt agera emot samhällets bästa, det bästa samhället som de själva råkar hålla makten över. Det organiska, sanna samhället ersätts av ett artificiellt, hittepå-samhälle. Hotet blir allt starkare, och människor hjärntvättas till att tro på klara falskheten via officiell propaganda som förstör även den organiska sanningen i språket. 

Orwelliansk fascism - eller - ODEN ÄR LOKI! 

Det är därför George Orwell, den demokratiske socialisten, som kämpade fascismen med anarkisterna i Spanien, ironiskt blir hjälten för fascisterna, även om majoriteten av hans verk och tanke var riktat emot den fascistiska ideologin. Hans dystopiska fiktioner, som Djurgården och 1984, delar narrativ bas med den nyfascistiska historien om det moderna samhället. När han beskriver den officiella Ingsoc-propagandan - KRIG ÄR FRED, FRIHET ÄR SLAVERI, OKUNNIGHET ÄR STYRKA - vill han framkalla känslan av en upp-och-ned ideologi som använder språk som är förvillande och går emot den allmänt uppfattade idén om vad orden betyder. Det många glömmer när de okritiskt citerar Orwell, "dubbeltanken" och "nyspråket" som en korrekt historisk analys av varje politiskt system som avviker från den västerländska liberalismen i teori och praktik är just vilken kass lingvist Orwell är. Han förutsätter att ord har en objektiv, evig mening och att ord kan vara oföränderliga som värdebegrepp och att ord som krig, fred, frihet, slaveri, okunnighet och styrka har en organiskt korrekt betydelse. Sättet en totalitär makt legitimerar sig själv, enligt Orwell, är att gå emot en allmänt etablerad, organisk sanning som alla vet är korrekt. Hans "alla är jämlika, men några är mer jämlika än andra" ska provocera ett "Oj! Nämen det är ju själv-motsägande" hos läsaren. Vi ifrågasätter aldrig om den här etablerade sanningen är empiriskt eller logiskt korrekt, utan tvingas acceptera dess legitimitet på grund av dess självklart organiska ursprung. Den etablerade sanningen som Orwell anspelar åt hos läsaren, som gör att vi förstår falskheten i de olika språkförfalskningarna i den fiktiva Big Brother-världen, kan absolut inte ha sin grund i onaturliga och manipulativa maktprocesser - de är bara sanna, för det vet ju alla. Orwell's provokation bakom det påhittade slagordet OKUNNIGHET ÄR STYRKA är endast provocerande i ett samhälle som hade upplevt Upplysningen, den Upplysning som menade att KUNNIGHET ÄR STYRKA. Det låter ju självklart för oss i Väst, men det förutsätter en hel del om människans individuella agens. Det förutsätter att man, endast genom att KUNNA saker om sin verklighet, därigenom har makten att förändra sin omvärld och sina medmänniskor, oavsett objektiva begränsningar som ekonomi, fysisk begränsning och mental kapacitet. Vilken första-års sociolog som helst kunde förklara varför det här är rent empiriskt fel. Om Orwell velat skriva en dystopi om den Kristna hotet för Nordiska Vikingar hade han kanske skrivit ODIN ÄR LOKI, och det skulle ha haft ungefär samma effekt för den asadyrkande Nordbo som läste den. 

Att Orwell låter sin huvudkaraktär prata om värdet i att "2+2=4", som den högsta friheten och det starkaste argumentet mot totalitär propaganda, är bland de rent historiskt mest inkorrekta och rent logiskt löjliga slutsatser som någonsin presenterats som politisk teori och seriös historieanalys. Han jämför sina egna värderingar, som är en produkt av den värld han levde i, med en empirisk sanning, vilket gör det till en dogm, inte en ärlig filosofisk ställning . Vilken tur, då, att Orwell var en halvkass science-fiction författare, och inte en seriös politisk teoretiker och historiker. Några på höger-håll verkar dock inte fattat det här, utan läser hellre Djurgården när de vill veta om Sovjetunionen än någon seriös historisk behandling av perioden, och lånar all sin politiska retorik från hittepå-diktaturen i 1984. Att Orwell har totalt naturaliserat det västerländska Upplysnings-moderniteten i sin påhittade värld, legitimerat all dess historiskt specifika ideologiska världs-förståelse som universell historielös sanning, och i slutändan inte lyckats producera något annat än Kalla Kriget-propaganda, gör att han själv bidragit till den totalitära, sannings-hatande överklassideologin som han hela sitt liv menade att han kämpade emot. 

Den icke-existerande Politiska Korrektheten.

Orwell's amatörmässiga lingvistiska ideologi återfinner vi i den fascistiska konstruktionen av en påhittad "politisk korrekthet". Även om "politisk korrekthet" som begrepp inte kommer ifrån fascismen och konservatismen självt, är det fascisterna som har skapat den populära meningen bakom ordet. Begrepp som "PK", "kulturmarxist" och "vänstercensur" kommer från rent galet konspiratoriska håll, som för någon anledning accepteras i majoritetsdiskursen. Konspirationstanken är grundläggande för den paranoida Orwell-högern, och blir det ända sättet reaktionärer kan förstå vissa utvecklingar i samhället som strider mot deras "organiska" ideologi och maktsystem. Det politiskt korrekta - en homogen samling av oförlåtliga, farliga lögner - är sättet en anti-organisk konspiration förs ut. Själva begreppet "politisk" hänvisar till en upplevd "artificiell", "tvingad" form av korrekthet. Det politiskt korrekta är de facto falskt, efter som all politik, artificiell av sin natur, är falsk. Här kommer den delen av Orwell-ideologin som lånar sig-själv till en reaktionär högerpolitik ut i klart dagsljus. Det funkar såhär: 

"Det är inte politiskt korrekt att säga att homosex är onaturligt. Men EGENTLIGEN, vet ju du och jag som organiska tänkare med sunt förnuft att homosexualitet är onaturligt". "Det är inte politiskt korrekt att tycka till om kvinnor i arbetslivet, men EGENTLIGEN vet ju du och jag att de hör hemma i köket". "PK-maffian menar att positiv diskriminering för utrikesfödda är bra för att förbättra invandrares status i samhället, men det vet ju du och jag att de är naturligt lata och ointelligenta" etc. etc. Vilken som helst av dessa meningar kan följas med "Det är ju nästan ORWELLIANSKT!"

Vi ser problemet. Det "sunda förnuftet", den samling ideologiska sanningar som vi inlärt tar för givet, är inte helt utan värde - det skulle vara svårt för flertal av de positiva aspekter i det moderna samhället att existera utan gemensamma föreställningar och värderingar - men den är också producerad av en viss maktstruktur, vars materiella bas är ett globalt klass-samhälle som är baserat på en konstant ekonomisk expansion, som står i direkt relation till sammansvetsade nation-stater och transnationella regeringsformer. När den kapitalistiska ekonomin hamnar, på grund av sina interna motsättningar, i en krissituation, och nation-staten, klass-samhället och de transnationella regeringsformerna ställs emot varandra, och legitimiteten av de olika maktförhållandena ifrågasätts, dvs en kris i den kapitalistiska självlegitimeringen som är uttrycket för en upptrappningarna av klassmotsättningarna i samhället, finner fascismen ett sätt att allokera denna kris i någonting utanför systemet självt, någonting som är medvetet ditsatt av en övermäktig, konstruerad och artificiell agent. Det är därför människor med det fascistiska sinnelaget är så kopplat till den moderna konspirationsrörelsen. Tron på Illuminati, N.W.O och Rymdödlorna som hemliga organisationer som hatar fascistiska värderingar som nation, homogena rasrelationer, underkastade kvinnor och ekonomisk hierarki har precis exakt samma funktion som paranoian om den hemliga Judiska konspirationen hade på tidigt 1900-tal. Den skapar ett narrativ om att samhällen endast varierar från fascismens idealiserade organiska stadium om någonting övermäktigt, utom-samhälleligt artificiellt skapar denna variationen. Problemen i samhället behöver då inte undersökas som en del av det ekonomiska och sociala system som skapat dem, utan kan tillskrivas en artificiell, guds-liknande entitet som medvetet förstör det organiska och rätta systemet för att underminera det och införa en totalitär regim.

Fascismens livsblod är det globala kapitalistiska klass-samhället och de fördomar det ärvt från de klass-samhällen som kom före den. Den ser alla avvikelser från det Västerländska sättet och den Västerländska platsen i världen som totalitära, därför att Västvärlden har så effektivt lyckats göra en totalitarism av sin egen maktstruktur. Den gör sin egen totalitära värdebas till en naturaliserad absolutism, som bara ifrågasätts av de auktoritära agenter som vill illa för den organiska mänskligheten. Fascister blir själva anti-auktoritära hjältar som ensamt kämpar mot de omoraliska människorna som ifrågasätter fascistens egna auktoritet. Tänk på det, nästa gång ni hör Avpixlat eller någon liknande källa mena att Den Politiska Korrektheten Har Gått För Långt.

Varför moralpaniken om "vänstervåld" är fascistisk.

Det är idag mode i den liberala majoritetskulturen att förminska fascismen till en serie "dåliga attityder". Hitler och Mussolini, sägs det, förstod inte att vi alla var lika värda, att det är fel att använda våld, att det är viktigt med demokrati. Fascismen är då en moralisk synd, ett dåligt karaktärsdrag, en ideologi som går att argumentera bort. Fascismens ursprung är för dem att vi "inte vill se andra som individer" och "intolerans". Det är inget som nödvändigtvis är fel i denna analys - många individuella nyfascister och nyfascistiska grupper har säkerligen passat perfekt in i den här profilen - men att vi inte vågar se fascismen som ett globalt, socioekonomiskt fenomenen med sina rötter i objektiva, materiella förhållanden, betyder att vi inte konkret kan bekämpa den. Fascismen kommer inte ur ett vakuum, som en idé någon tänkte ut - det är en produkt av specifika, historiska utvecklingar i den ekonomiska och politiska miljön. I praktiken, är fascismen ett ekonomiskt system som, i en specifik miljö, försvarar vissa ekonomiska klassintressen gentemot andra klassintressen. En sådan analys är inte en produkt av en vilja att förminska hatiska ideologier som rasism och sexism i diskussioner - tvärtom, så blir det väldigt svårt att förstå rasism och sexism av den typ vi finner i västvärlden om vi inte tar det globala, kapitalistiska imperialismen i åtanke. 

Extremism? 

Fascismens reducering till en sorts "extremism" vid sidan av en mer "vänsterinriktad" extremism (kommunister, autonoma vänstern, anarkister osv.), är en av de farligaste utvecklingarna i liberal ideologi efter andra världskriget. "Båda är lika dåliga kålsupare! Om man använder våld är man lika dålig som en nazist! Värre än till-och-med SD är, för de är ju ändå demokratiska!" Det här är en idealiserad syn på våld och ideologi, där man själv kan stå bekvämt i mitten, som icke-våldsmakare och följare av Jesu Kristi, Gandhi och Martin Luther King (och då också helt ignorera kontexten dessa pacifister existerade). Vänsterextremism och högerextremism hanteras, helt utan analys som två sidor av samma mynt, som om det inte fanns konkreta skillnader mellan motståndet mot fascism och kampen för fascism. Sanningen om denna ideologi är att man egentligen inte är för icke-våld. Man tror, helhjärtat, och i slutanalysen också extremistiskt och proto-fascistiskt, på våldet. Majoriteten av de som kräver ett "avståndstagande" från våldet, och väljer att mobba ut de radikala elementen ur de etabliserade partierna, tror själva öppet på det borgerliga våldsmonopolet. Den moderna, västerländska statens karaktär, även under socialdemokratiska, klass-samarbetande vänstervridna regimer, är borgerlig i sin klasskaraktär. Det här är inte bara någon gammal kommunistklyscha: forskare i Schweiz bevisade nyligen vetenskapligt de globala transnationella företagens stenhårda kontroll över policy, som det är statens uppgift att, med våld, utföra.  Bortom abstrakt, ohistorisk och idealistisk retorik om den moderna statens demokratiska värderingar och relativa frihet ligger ett socioekonomiskt system som bygger på klassförtryck och förnekande av materiella behov och säkerhet till en stor majoritet av den globala mänskligheten, vars interna motsättningar leder till imperialistiska krig. Våldet i civilsamhället står i direkt motsats till våldet ifrån staten. Frågan om staten legitimt representerar folkmakten, försvarar mänskliga rättigheter och tjänar folkets intressen skjuts åt sidan helt. Ifrågasättandet av våldet från det borgerliga monopolet blir, för de ideologiska grupperingarna som tjänar kapitalistiskt tänkande, ett ifrågasättande av demokratin självt. Möjligheten till en utomparlamentariskt, demokratisk och populär form av våldsutövande förnekas direkt. 

Rädda den Europeiska civilisationen!

Nu undrar ni säkert, vad har det här att göra med fascismen? Diskussionen om fascism vill ofta framställa fascismen och dess ideologi som något som kommer utanför samhället, som ett främmande virus som står direkt i antites till liberala värderingar. Är detta riktigt? Det var inte riktigt så liberaler i Europa såg på fascismens framfart på 20-talet. Innan rasbiologin, innan Hitler blev ett hot för världsfreden, innan Auschwitz och invasionen av Polen, var fascismen en reaktion mot inrikes och utrikes hot mot den interna imperialistiska bourgeoisiens makt.  Ludwig von Mises, som tillhörde den moderna Österrikiska Skolan av ekonomiskt tänkande, och en av de populäraste ekonomerna för dagens nyliberaler, såg 1927 på Mussolinis makttagande på det här sättet i boken Liberalismus: 

"Det kan ej förnekas att Fascism och liknande rörelser som vill insätta diktaturer är fyllda av de bästa intentionerna och att deras intervention, för stunden, räddade den Europeiska civilisationen. Den meriten som Fascismen därför vunnit åt sig själv kommer leva för alltid i historien. Men även om dess policy har bringat räddning för stunden, är det inte av den formen som kunde garantera fortsatt framgång. Fascismen var en nödfallsutväg. Att se det som något annat är ett allvarligt fel. "(Min översättning och markering.)

Det här låter avskyvärt för våra moderna öron. Det låter verkligen inte som något moderna liberaler skulle ta sig till att säga. Men det var så här man såg på Mussolini, Hitler, och Japanska Imperiet från det liberala perspektivet alldeles för länge, tills de internationella motsättningarna mynnade ut i allmän avsky mot fascismen. Sovjet-rädslan låg till grunden för allt. Von Mises talar genom hela kapitlet om hur nära inpå Sovjet-hotet var. Han pekar på att fascismen en rationell reaktion på ett rationellt hot för befolkningen i de imperialistiska länderna, och att fascisternas intentioner var rättfärdigade. Sovjeter, de arbetarråden som låg till grund för Rysslands avskaffande av ekonomiskt och adligt privilegium hade bildats i Italien, och von Mises köper helt fascismens retorik om vilka hemska, frihetshatande och barbariska varelser dessa arbetare i Sovjeterna var. Låter det bekant? Han förklarar då inte anledningarna till detta arbetarvåld, om det finns något rättfärdigat i deras tillsynes antidemokratiska beteende, på samma sätt som han rationaliserar fascismens antidemokratiska handlande. Anledningen, som Mises själv säger, är att den Europeiska civilisationen måste försvaras. Även om han i slutändan inte håller med fascismen, och antyder att det finns ett bättre och mer långsiktigt sätt att försvara det Europeiska sättet, så ringar det ju ändå en klocka när vi i Väst pratar om vårt demokratiska system, vårt toleranta samhälle och vårt sekulära samhälle. Det måste försvaras emot både muslimer, utlandsfödda som inte respekterar vår kultur, och den radikala vänstern. Om vi kollar noga på den ekonomiska situationen, dock, så verkar dessa idéer inte ha något att göra med dessa abstrakta ideal och föreställningar. Det har att göra med de materiella motsättningarna som växer ur ett globalt imperialistiskt system. Vad har det här att säga om det borgerliga våldsmonopolet, och diskursen runt "våldsvänstern"?

Arbetararistokratin. 

Arbetararistokratin är ett begrepp som först teoretiserades av den ryska revolutionären Vladimir Lenin i sin analys av finanskapitalismen och imperialismen, Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, och är en av de viktigaste analyserna av den så-kallade medelklassens funktion i det västerländska samhället. Även om Lenin var kommunist, bör det tilläggas att detta är först och främst en ekonomisk analys av kapitalistisk imperialistisk expansion. Den kan förklara imperialismen som utförs emot politiskt islamiska som den i Afghanistan och Irak, lika bra som den förklara varför den utförs mot socialistiska länder som Cuba och Venezuela, och nationalistiska länder som Nordkorea.


Arbetararistokratin, förenklat, innebär att bourgeoisien i de imperialistiska och kapitalistiska centren, den så kallade Första Världen, köper ut en stor del av den inrikes existerande arbetarklassen. Genom statlig och ekonomisk policy under viss period, distribueras de vinster och produkter som exploaterats via imperialistiska och koloniala processer i Tredje och Andra världen till arbetare i första världen. En allt större del av arbetaren i Första Världens inkomst och ekonomiska säkerhet blir oskiljbart från den imperialistiska exploatering som möjliggör den. Att Första Världen ser en ökad andel adminstration, distrubitions, infromations och kundservicejobb ses som en produkt av ett post-industriellt samhälle och ignorerar då den massiva ökningen av industrialisering i Tredje Världen, där majoriteten av mervärden produceras. Detta skapar en förskjutning i arbetarideologier, då arbetarrörelsen antingen understöder eller ignorerar imperialismen när de bildar sin politik. Motståndet mot kapitalet, argument för högre skatter och mer välfärd, gjordes med en chauvinistisk förståelse av varifrån kapitalets mervärde kom ifrån. Man förutsatte att all den nationella bourgeoisiens vinster kom ifrån det mervärde som skapades av en inrikes arbetskraft, och glömde att kapitalet nu var ett globalt fenomen, att en stor del av den materiella säkerhet som fanns i Första Världens socialdemokratiska välfärd-stater var en produkt av de superprofiter som exploaterades i Tredje Världen. När kapitalismens vindar vänder emot det socialdemokratiska systemet, blir den extrema nationella chauvinismen och rasismen i Första Världen starkare.

Så här beskriver Zac Cope, i sin bok om politisk ekonomi och klasser, "Divided World, Divided Class: Global Political Economy and The Stratification of Labour Under Capitalism", en bok om det här fenomenet:

"När kapitalismen gör en omvandling från en socialdemokratisk välfärdsstat till en storföretagsdriven säkerhetsstat, finner den sig-själv konfronterad av ett behov av att göra sig av med de formella lagarna och politiska processerna av den borgerliga demokratin. Arbetararistorkratin, speciellt eftersom den existerar enbart som en hävert för att omfördela mervärde till den styrande klassen, bidrar vanligtvis med en patina av demokratisk legitimitet via folkval och fackorganisering till den ökat repressiva polisstatens bastion. Den möjliggör fascismen genom att försumma kritiken mot imperialismen som källan till den relativa rikedomen och även deras garanterade basbehov som hälsa och boende." (2012, 297 Min översättning)

Eftersom den Första Världens arbetarklass är inköpt i imperialismen, och de relativa förbättringarna i arbetarklassens status fram till den nyliberala eran som kom på 80-och-90-talet, bygger på superprofiter från exploaterade länder, blir reaktionen på den försämrade statusen bland arbetararistokratin inte en som följer autentiska globala arbetarklass-idéer som demokrati, anti-imperialism, lokalt självförsörjande, global omfördelning av rikedom och internationalism. Problemet med anti-imperialismen, självförsörjandet, den globala omfördelningen av rikedom och internationalism för den arbetararistokrati som vant sig vid den eurocentriska, chauvinistiska imperialismen är att den konkret skulle innebära en försämring i den Första Världens levnadsstandard. När majoriteten av en befolkning i en liten grupp länder materiellt privilegieras i hög grad av exploatering och utsugning av profiter från majoriteten av resten av världens mervärde, blir borttagandet av det här privilegiet ett materiellt försämrande av status. De partier i imperialismens center som säger sig vara Vänster-inriktade avradikaliseras rejält, och har svårt att greppa nyliberalismen som ett globalt fenomen, och börjar argumentera för en nationalchauvinistisk "gamla goda tid" då folkhemmet eller världfärd-staten var en självklarhet som kunde existerat var som helst i vilken tidsperiod som helst, oavsett globala ekonomiska förhållanden. Att rikedomen koncentrerad i den Första Världen är orättvis är kanske en lockande idé för oss som bryr oss om rättvisa, men det är inte en bra valstrategi att gå till val på i ett system där de som röstar röstar med plånboken. Vänsterpolitik blir även något för privilegierade intellektuella och verkar förlora sin bas i arbetarklassen. I den inhemska, etabliserade arbetarklassen ser vi istället en ökning  av rasism eller extrem nationell chauvinism.


Försvara våldsmonopolet till varje kostnad!

Den avradikaliserade vänstern blir en fascismens agent när den vägrar ifrågasätta sin egen historiska delaktighet i imperialismen. Den kan, rent intellektuellt, argumentera bort rasismen, den nationella chauvinismen och antidemokratin, men när den konkret tvingas ta itu med fascismen och antidemokratin så faller den alltid tillbaka på det borgerliga våldsmonopolet. Istället för att konkret ifrågasätta kapitalismen som globalt system, och materiellt förbereda arbetarklassen för att ta makten, blir det en klyschigt, tomt, idealistiskt socialdemokratiskt klass-samarbetande som bara är retoriskt lockande. Vänstern existerar politiskt endast som ett trevligt minne,  börjar tjäna en toppstyrd karriärpolitisk elit, och spenderar mer tid på röstfiske via halv-radikala slagord.  En ideologisk effekt av arbetararistokratin är opportunismen: man värderar en bekväm reformism, som kommer ta effekt någon gång i en ospecifik framtid före att konkret organisera arbetarklassen som massrörelse som är förberedd på att ta makten när kapitalismen skapar globala kriser. Det är ingen slump att Mussolinis tidiga socialistiska aktivism utvecklades till fascism - han kunde endast förstå socialismen som det som kunde stärka den inhemska medelklassen. Jag menar inte(!) att de Röd-Gröna, och de många goda kamraterna som arbetar i de partierna, personligen är fascister eller proto-fascister, det vore rent löjligt, jag vill endast peka på att vägen den nu går inte kommer från ett historiskt vakuum.


De konstanta attackerna mot den kvarvarande radikala vänstern och dess så kallade "antidemokratiska" metoder är en del i den här bilden. Taktiken som används av grupper som Revolutionära Fronten och Antifascistisk Aktion är en konkret effekt av avradikalseringen av den etabliserade vänstern, av oförmågan av att konkret ifrågasätta världsimperialismen och våldsmonopolet. Avsaknaden av en korrekt analytisk antifascism leder till attacker på individuella fascister, terrorism, och allmän strategiskt oorganiserad aktivism bland de radikala elementen i samhället. En vänsterpolitik som inte har lyckats nå ut till de rasifierade förorterna och förtryckta minoritetsgrupper, som inte lyckats organisera dem mot den exploatering de möter i jämförelse med den vita, manliga och heteronormativa arbetararistorkratin skapar nihilistiska uttryck för motstånd. För etablissemangs-vänstern, som vid detta laget är socialliberalt och förlorat kontakten med arbetarklassen, bevisar denna trend retroaktivt värdet av deras egen reformistiska plattform, fast de själva var en grundläggande anledning till att de radikala väljer dessa metoder.

När det kommer till kritan, är det okritiska försvaret av den västerländska statens borgerliga våldsmonopol som demokratisk och rättvis som kommer vagga oss in i fascismen. När de fascistiska, rasistiska och nationalchauvinistiska rörelserna möter en borgerlig ekonomi som motsäger borgerliga frihets-och-demokrativärderingar kommer försvaret av våldsmonopolet vara dess grund för att ta makten. Behovet av att rädda den Europeiska civilisationen från de som vill ogiltigförklara Europas plats i det globala klass-systemet, innebär att rent konkret försvara våldsmonopolet som upprätthåller dess ställning. Etablissemangspolitiker av alla färger, liberaler, konservativa och sossar, kommer att försvara staten som en bastion för demokratin och friheten tills demokratin och friheten den hyllar inte finns kvar längre. Det är därför moralpaniken om "vänstervåldet" är fascistiskt. Det är inte en kritik av dåliga taktiker, odemokratiska metoder och individualiserad nihilism bland vänstern, arbetarklassen och invandrargrupper. Det är en okritisk dyrkan av det nationella våldsmonopolet som ett legitimt uttryck för populär makt, som döljer en chauvinistisk, rasistisk och imperialistisk attityd bland en privilegierad medelklass. När Mussolini kom till makten krossades alla organ för legitim arbetarmakt och inflytande i finanskapitalet och de reaktionära klassernas intressen. Han privatiserade stora delar av staten, liberaliserade hyreslagarna och krossade fackrörelser. Fascisterna insåg att kapitalismens ekonomiska grund inte kunde överleva ett liberalt demokratiskt samhälle. När vi på vänster håll mobbas till att "ta avstånd" från varje uttryck för antiimperialistiskt och antikapitalistiskt motstånd, även om vi själva inte håller med om sättet de använder våldet, är det ett uttryck för växande fascistiskt inflytande i majoritetskulturen, som presenterar sig-själv som ett försvar av en demokratisk, obestridlig grundidé. Vi måste prata om fascismen. Vi måste prata om våldsmonopolet. Vi måste prata om klassförtryck. Vi måste prata om imperialismen. Och vi måste stå emot den, även om det betyder att saker och ting blir värre för oss, i vår privilegierade del av världen.

____________________________________________________

Källhänvisningar: 

Liberalismus - Ludwig von Mises, 1927

Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour under Capitalism. - Zac Cope, 2012

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium - V. I Lenin 1916

Bilderna som visar statistik är tagna från http://anti-imperialism.com/2014/01/05/gauging-the-contribution-of-third-world-labor-to-imperialist-economies/ och http://standuptohate.blogspot.se/2010/09/rise-of-far-right-in-european-politics.html.