Saturday, June 6, 2015

Nationaldagen

Du kanske inte tror jag fattar. 

Jag är inte uppvuxen i Sverige. Jag flyttade hit först när jag var tio. Jag växte upp i en religion som öppet förbjuder allt firande och glorifierande av nationalstater. När mina klasskamrater var ute och sjöng "Du Gamla, Du Fria", satt jag och spelade patiens själv i ett klassrum.

Den svenska nationalismen var aldrig riktigt ett mysterium för mig. Även fast jag inte hade någon aning om vad politik var när jag var yngre, hade jag alltid sätt det "nationella" - flaggan, nationalsången, bilderna på blonda flickebarn med blomsterkransar på gröna ängar - som inget annat än ett billigt sätt för de med makt att försäkra sig om de maktlösas lojalitet. Jag såg alltid något sjukt i att skolbarn ställdes upp på led, framför en flagga, för att hylla den i sång. För vem är ett skolbarn att bestämma huruvida de vill "leva och dö" på en plats? Vi låter inte barn dricka och köra bil, men de är redo att svära sitt liv till en nation innan de ens nått rösträttsålder? Vilken grundskoleelev kan ta ett informerat beslut om det?

Det kanske verkar löjligt. Att kalla det för hjärntvätteri. Det är bara sånger, en bit tyg och fina landskaps-scener. Det är vad vi får höra. Men om symboliken verkligen är så tom och ofarlig, varför är den där? Och varför är vi så upprörda när denna, enligt dess försvarare oskyldiga tradition, ifrågasätts?

Nej, jag delar inte anarkismens och småborgarvänsters idéer om antinationalism. Jag är förövrigt inte motsatt nationalism i princip. Nationalism är ett brett begrepp som innefattar mycket mer än någon slags nationell chauvinism och etnocentrism. Nationalism är Palestinas rätt att existera. Nationalism är Kurdistans rätt att existera. Latinamerikas länders rätt till frihet från USA:s nykoloniala imperium är också en form av nationalism. Det är ofrånkomligt. Och den är heller inte motsatt internationalismen -  bevisligen så är dessa nationella rörelser mer internationalistiska än de flesta anarkistiska grupper skulle kunnat drömma om. Rätten till nationellt självbestämmande är  grunden för proletär internationalism.

Jag delar däri kritiken från de Svenska Leninisterna, att det inte går att avfärda nationalismen enbart som en socialt konstruktion. Nationen är en social konstruktion, ja, men även en militärformation är det. Här hörs ekon från högeranarkisten Max Stirners "Egot och det Egna" - man avfärdar all världens ideologiska konstruktioner som "hjärnspöken" och menar därmed att lösningen är att agera som dessa påhitt inte har verkliga effekter i samhället, som vi måste ta itu med. Där jag avviker från denna kritik är idén att det, genom någon långdragen dialektisk gymnastik, finns något positivt att finna i den Svenska nationalismen eller nationalidentiteten. Sådana försök visar sig allt för ofta inte bli något annat än bara en ny mytologi, och den lyckas sällan grunda den svenska nationella identiteten i någon slags materiell, global kontext. Går det att skilja den svenska identiteten från de arbetare i den tredje världen som dagligen exploateras för att vi skall kunna upprätthålla den? Jag tror inte det.

Inte heller den liberala borgerlighetens antinationalism håller vatten. Den har blivit ett sätt för västvärlden att rättfärdiga sin fullkomliga övermakt över den tredje världen, och för att exploatera arbetare på en global skala. "Mänskliga rättigheter har inga gränser" har blivit den nykoloniala "humanitära" liberalismens slagord för att påtvinga den tredje världen sina egna nationers ekonomiska och politiska intressen. Den globaliserade liberalismens anspråk på "universella" lagar, som alla är "lika" ansvariga inför, döljer totalt den globala ojämlikheten och de globala klassrelationerna. Det skapar en situation där de rika länderna blir de fattiga ländernas domare. Det är samma fenomen som när en brittisk aristokrat på 1800-talet inspekterade slummen och fann, att dessa människor är omoraliska och kriminella - aristokraten själv följde alla lagar, en strikt moralisk kod, och var därför utan synd. Att hans egen brottslighet, ojämlikheten och utsugeriet som möjliggjorde hans egen position är helt laglig må aldrig ifrågasättas.

Den borgerliga antinationalismen är en falsk antinationalism. Den är egentligen en sorts nationalism. Implicit i den är att vi i väst ska ges fortsatt rätt att exploatera resten av världen. Den kallar sig själv universell, men den ger ändå de rika nationerna i Väst en oförhindrad rätt att vara de "mänskliga rättigheternas" domare, jury och bödel utan att själv behöva hållas ansvariga för det lidande de skapar. Det är samma sak med EU, NATO och diverse andra internationella organisationer. De menar sig vara antinationalistiska, gränsöverskridande och globala, men de reella maktrelationerna betyder att dessa grupperingar och strukturer fortfarande endast tjänar makteliten i några få av dessa länder.

Men hur är det då med vänsternationalismen? Daniel Swedin, i Aftonbladet, skapade debatt om detta. Hans behandling av Orwell är talande:
I en tid när framtiden för imperiet såg mörk ut försökte Orwell gifta ihop brittisk patriotism med sin egna radikala socialism. Han kunde tänka sig att monarkin, kyrkan, privatskolor och andra symboler för en historisk överhet skulle få vara kvar även efter den socialistiska revolutionen. Varför? Det var saker som utlöste lojalitetskänslor och ideal hos människor och som i stället för att krossas kunde utnyttjas för att främja vänsterns politiska mål.
Nu är det djupt ifrågasättbart om Orwell var en "radikal socialist," men det är inte det viktiga i sammanhanget. Det är är ett argument som vänstern i västvärlden inte kan skaka av sig. För att tala klarspråk menar man att nationalism är bra, för att det är populärt, inte för att det är positivt. Det är också en otroligt borgerlig socialism - det är en socialism som kommer ifrån en privilegierad position. De med makt föreställer sig alltid att de som är förutan älskar makten. Älskar förortsbarnet monarkin och privatskolan? 

Bakom varje populist står en elitist - en som "vet bättre" än folket, en auktoritär karaktär som vill skapa ett bättre samhälle genom att manipulera och exploatera allmänhetens sociologiska doxa - de förförståelser och "sunda förnuft" som de har internaliserat från samhällets maktstrukturer. De ser folket som dumma får - de själva förstår själv att nationen och dess symbolik egentligen är tom och menlös, men är fullt redo att cyniskt utnyttja dess införstådda, breda och känslomässiga dragningskraft.

Att vara vänster handlar först och främst om att vara illojal emot den etabliserade makten - det är en sorts solidaritet som är djupare än varje flaggviftande blågul parad. Marx "kritiserade allt som existerade", för att vi därifrån skulle kunna bygga ett bättre samhälle. Det är något som Swedin och hans likar aldrig kommer att förstå. De kommer visa lojalitet mot all övermaktens institutioner, och all dess symbolik, för att de inbillar sig att den är evigt vördad av de lägre klasserna. I ett klass-samhälle kan det aldrig vara tal om att de lägre klasserna på något sätt kan få den slutgiltiga ordet i vad överklassens symbolik betyder och hur den kan manipuleras. Den tomma vänsterpopulismen som försöker vinna massorna med överklassens vapen kommer i den slutgiltiga analysen alltid vara maktens knähundar. Socialismen skall blotta maktens lögner, inte blint repetera dem av rädsla för att det kommer att alienera folket.

Men man behöver inte vara så påtagligt nationalistisk som Swedin för att agera som en vänsternationalist. Den fanns där redan innan Swedins inlägg. Det finns i varje försök att kontra Sverigedemokraterna med referens till Sverigedemokraternas "osvenskhet."

Vi svenskar, säger den, är minsann toleranta. Vi svenskar, minsann, tror på respekt och jämlikhet. 

Det finns i varje försök att försvara välfärden mot nyliberal åtstramning med referens till den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Vi svenskar, säger den, tror minsann på att ta hand om de svagaste. Vi svenskar, minsann, är folkhemmets barn. 

Och ja, det vore säkerligen en rejäl snyting för SD om den svenska nationen hade en bevisbart imponerande resumé när det kom till antirasism. Och det vore väl fint om den svenska nationalidentiteten verkligen är oskiljbar från det ekonomiska jämlikhetsidealet. Nu råkar detta vara falskt. Den är blind för vår omänsklighet, för våra övergrepp, från den rasism och klass-struktur som gjorde mer för att bygga den Svenska nationen, än vackra ord om vår tolerans och mänsklighet. Det är rakt igenom historisk revisionism. Och visst är många falskheter vackra och inspirerande, men de är fortfarande falska. Och allting falskt är farligt. 

För att kunna kämpa för ett bättre samhälle, måste vi också kasta av alla illusioner om vilka vi är, och varför vi är. Vi måste ta itu med nationalismen, inte genom att låtsas som att den inte finns, utan genom att ständigt bemöta den och blotta den.