Friday, March 7, 2014

Därför är "Vampyr-slottet" ett reaktionärt koncept.


Mark Fisher introducerade nyligen ett begrepp för att beskriva den klimatet i twitter-vänsterns cirklar - "Vampyr-slottet". "Vampyr-slottet" som begrepps har på sistånde blivit ytterst populärt. Han skrev artikeln om detta "vampyr-slott" efter att flera bloggare, twittrare och internet-tyckare i allmänhet påpekade det högst problematiska i hajpen i kring Russell Brands intervju med David Paxman där han öppet sa att han stödde revolutionära, vänstervridna ideal och argumenterade emot den borgerliga demokratin. Brand, som Fisher gillar för att han har "arbetarklass-bakgrund", har gjort och sagt sexistiska saker igenom hela sin karriär som komiker, och flera feminister kände sig tvungna att påpeka att de inte kände sig särskilt bekväma med att konstant höra om hur inspirerande och revolutionär en känd sexist är. Fisher tycker dock det inte är särskilt relevant. Han menar inte ens att de som faktiskt kritiserade honom för hans uttalanden är genuina när de tar fram problematiken kring sexistiska kändis-män och det okritiska hyllandet som de får varje gång de säger något till vänster om Joe Biden. Istället för att påpeka att detta är ett riktigt problem, väljer Fisher att göra det enkelt för oss. För det första, finns det två grupper: sådana som Russell Brand, eller sådana som tillhör den tydligen reellt existerande "moraliserande vänstern". Vad är skillnaden? Han skriver (min översättning):
"Brand får folk att må bra om sig själva, medan den moraliserande vänstern får folk att må dåligt om sig själva, och är inte glad innan deras huvuden är böjda i skam och självförakt." (Exiting the Vampire Castle, North Star)
Oj! Var det så enkelt? Få folk att må bra = bra. Få folk att må dåligt = dåligt. Hakuna Matata. Inga bekymmer. Allt som skulle svärta den gode, vite, manlige arbetarklass-(fast inte längre)-komikerns rykte har inget annat motiv än att få folk att må dåligt. Är då Mark Fisher emot att kritisera Brand helt, eller? Han säger "ok, då", men ger ett ytterst intressant kvalifikation på hur det ska göras:
"Det är rätt att Brand, precis som vilken som helst av osss, ska stå till svars för hans beteende och språkval. Men sådana frågor bör ställas i en atmosfär av kamratskap och solidaritet,  och troligen inte officiellt i den första instansen...."
Man kan undra, vad en atmosfär av kamratskap och solidaritet innebär? Och varför människor som officiellt säger och gör saker inte bör svara officiellt för dessa ord och handlingar? Fisher vill få det att låta som om han är pragmatisk och inte vill censurera feministisk, eller annan, kritik, han vill endast slå emot negativiteten, endast mot en atmosfär där man vill få folk att må dåligt.

Men här måste vi fråga oss-själva om Fishers förståelse om vad kamratskap och solidaritet innebär är samma kamratskap och solidaritet som rasifierade, kvinnor, HBTQ-personer och funktionshindrade eftersträvar. Var det till att börja med ansvarigt, och en handling av solidaritet, av de människor på vänstern som okritiskt hyllade Brand och spred intervjun på sociala medier, även fast han är en känd sexist, som kritiserats otaliga gånger för hans beteende gentemot kvinnor? Nej, det var det nog inte. Så paradoxen i Fishers "atmosfär av kamratskap och solidaritet" innebär alltså en solidaritet med människor som inte brytt sig ett skit om solidaritet när det kommer till kvinnor. Här lägger Fisher alltså skulden på de kvinnor som sa emot när personer, helt utan tanke på solidaritet med kvinnor, spred en känd sexists namn och inflytande över internet, för att de inte kritiserade i en "atmosfär av solidaritet". Man kan undra om Fisher vill få dessa kvinnor att, hör och häpna, må dåligt? Samma logik appliceras inte på Fishers kritik. Hans artikel saknar helt grundläggande kamratskap och solidaritet. Och det bör inte förvåna oss, för artikeln är kritisk, och kritik har alltid en speciell kvalitet: den är negativ. Den kritiserar någonting som är för att kunna öppna upp en plats för någonting annat. Det finns inget positivt med kritiken vi måste göra för att storskaligt förändra samhället. Den är negativ, en negation av samhället, och kommer oundvikligen att uppröra de som privilegieras av samhället och har ett egenintresse i att dessa privilegium reproduceras. De flesta av oss vill inte få Fisher, Brand, eller någon annan privilegierad att må dåligt, vi vill få dem att sluta göra så att andra, underprivilegierade människor, mår dåligt.

Att tillskriva en ondskefull, extern baktanke till den feministiska kritiken som inte har sin grund i vare sig vad feministerna själv säger eller någon annan bevisbar faktor är ett billigt trick - ett trick som högerreaktionärer har spelat i åratal. Det finns inte mycket skillnad mellan Fisher's "Vampyr-slott" och PK-hysterin. Han talar här inte om något nytt. Han definierar Vampyr-slottet som identitetspolitikens skuldbeläggande och och "individualistiska" solipsism som han menar är liberalt och ignorerar klass eller direkt censurerar debatt om klass - något som gör de av oss som stödjer arbetarklass-makt OCH respekt för förtryckta identiteter och folkgrupper högst förvirrade. Det är sant - den definition av makt som ofta finns i postmodernismen och delar av post-strukturalismen har ingen materiell och empirisk grund, utan bygger på lingvistisk idealism, där maktutövande kan ske utan några reella verktyg för att utöva den sagda makten - men många av oss lyckas ändå kombinera vår materialistiska synsätt med en grundläggande respekt för identiteter, självkritik om privilegierade diskurser och undvikande av förtryckande tal. Hur gör vi det? Inte svårt alls. Vi inser att även om postmodernismens definition av makt kanske inte grundar sig på samma epistemologiska grunder som socialismens, så observerar den ändå en materiell verklighet. Att nå en förståelse för hur kapitalismen och andra klass-samhällen använder identitet (som är ett ofrånkomligt faktum i alla avancerade samhällen) för att upprätthålla vissa reella, materiella maktstrukturer och maktskillnader, är inte svår att komma till om man faktiskt studerar de empiriska skillnaderna mellan olika identitetsgrupper. Fisher's anti-identitetspolitik kan bara påpeka de epistemologiska svårigheterna med den typen av politik diskurs, och den ångest den skapar för vissa, men den kan inte förklara VARFÖR identitetspolitiken kommit till, och VARFÖR så många av de förtryckta identitetskategorierna söker sig till just den typen av politisk diskurs. (Här bör det påpekas att kollektivism som ideal inte kan logiskt definieras utan ett koncept av individuell identitet.)

Som Marxister förstår vi medvetande ur ett materialistiskt perspektiv - en produkt av det kollektiva samhällets ekonomiska förhållanden och resursfördelning, inte en produkt av några utvalda härskares, filosofers och religiösa ledares goda idéer och tankar. När en specifik form av medvetande, vilket den s.k. identitetspolitiken är, blir generell ibland en grupp, är det ett tecken på en materiell verklighet. Folk som materiellt känner av förtrycket av sin identitet formulerar med egna och givna definitioner sina egna upplevelser av den verklighet de lever i. Att de olika kategorierna inte matchar ens egna verklighets-tolkning är mindre relevant än att de upplever det, och att vi kan presentera bevis på att detta förtryck är verkligt. Att som Fisher, vifta undan det som ett försök att få arbetarklassen att må dåligt av en påhittad präster-klass av fanatiska identitetsliberaler är att vara en otillräcklig Marxist. Istället för att engagera med den materiella verkligheten om identiteter och de reaktioner identiteter skapar väljer Fisher att skriva reaktionärt reduktionistiskt om hur de som upplever förtryck och står upp emot det är Nietzscheanska slav-moralister som vill få andra att må dåligt. Ett sådant simplistiskt och nonchalant tänkesätt har ingen plats i den moderna diskursen. Men ändå verkar många ta den här skiten seriöst. Man kan undra varför? Kanske är det för att den får privilegierade människor att må bra, och underprivilegierade människor att må dåligt? Se där, jag kan också spela det spelet.

No comments:

Post a Comment