Monday, March 10, 2014

Att hålla huvudet högt.

Paul Robeson var en afro-amerikansk sångare, skådespelare och socialist. Hans pappa var en slav. Han blev en av Amerikas kändaste bassångare, och var med i flera storfilmer och Broadway-musikaler. I musikalen "Teaterbåten", som bland annat handlade om rasförtryck. Den stora låten från musikalen, sjungen av Robeson, var "Ol' Man River", en låt där han jämförde slavarna i Amerikas svåra situation med Mississippi-flodens sorglösa likgiltighet. Texten är sorgsen, hopplös, den har gett upp, för såhär är det. Hans karaktär i musikalen vill allra helst vara som floden.
"I get weary / and sick of trying
I'm tired of living / and scared of dying
But ol' man river / He just keeps rolling along"
Och kanske var det såhär många kände sig.  Kanske kändes det så hopplöst. Men något ändrades för Paul Robeson. Fascismen spred sig över Europa. Han såg Hitler, Mussolini, och de Franco's fascistiska militärer som försökte krossa de demokratiska makterna i Spanien. Han såg hur västvärlden inte gjorde något. Och det måste varit något i texten som han började avsky, för i sina senare framträdanden bytte han ut rader. Till publikens stora förvirring. Det var något i texten dom inte var nöjda med.

Han hade rest till Spanien, för att stödja de Amerikanska volontärerna i "Abraham Lincoln"-brigaden under Spanska inbördeskriget mot Franco 1936-1939. När han kom dit var han djupt imponerad av dem, för det första var det den första Amerikanska militära gruppen som inte var ras-segregerande, något som inte ens Abraham Lincoln hade åstadkommit i Amerikanska inbördeskriget mot slavägarna i Syd, inte bara det, afro-amerikaner hade även lett några trupper, något som aldrig hänt förut. Han, som levt hela sitt liv i ett segregerat USA, som levde i slaveriets högst närvarande skugga. Han såg här, i Spanien, människor som kämpade sida vid sida, utan diskriminering, utan fördom, oberoende av hudfärg och härkomst. För friheten, för demokratin. Och han såg också Franco's fascistiska styrkor, understödda av Mussolini och Hitler, och den tragedi den lämnade bakom sig. Han såg orättvisan, hatet och våldet. I en intervju beskrev han varför han besökte Spanien, varför han stödde deras kamp för demokratin.

"[It] is not only as an artist that I love the cause of democracy in Spain, but also as a Black. I belong to an oppressed race, discriminated against, one that could not live if fascism triumphed in the world. My father was a slave, and I do not want my children to become slaves...During these last months I have worked a great deal in London, singing to raise funds to send to the Spanish people, and I will continue doing it, not only there, but everywhere that I am able to do it."
Han såg, i Spaniens anti-fascister, drömmen om det fria, jämlika värld som verkade så långt ifrån den verklighet han hade växt upp i. Han såg ett folk, som precis som honom, älskade friheten. Och hatade passiviteten. Hatade den "gamla mannen", Mississippi-floden, som hans rollkaraktär hade önskat han var som i "Teaterbåten". Han hade börjat sjunga en annan text, som han hade arbetat fram. Och framför anti-fascisterna, framför Spaniens republikaner, och den Amerikanska brigaden sjöng han den.
"But I keep laughing / instead of crying 
I must keep fighting / until I'm dying 
And old man river / he'll just keep rolling along."
Det måste varit djupt inspirerande för alla de som var närvarande. Han bytte ut önskan att kunna dra sig ifrån verkligheten mot en vilja att rebellera mot den. Det är något vi måste sträva efter. Vi får inte låta reaktionens krafter slå ner oss, vi får hamna i pessimismens snaror. Pessimismen är en reaktion emot livets svårigheter, mot politikens cyniska realism, som skjuter allt hopp du har och lämnar endast den passiva acceptansen kvar. Glöm inte: vi är många, inte få, och vi är redo för att kämpa för varandra.

Kämpa på, Showan. Vi tänker inte låta fascisterna gå ostraffade.

No comments:

Post a Comment