Sunday, March 23, 2014

Fattigdomen, Förnedringen: Ordning och Reda i Helvetet

Och så kollar man internetbanken igen. Det är nog ångestframkallande för alla som befinner sig i de lägre av samhällets stratan, men för mig, en långtidsarbetslös, konstant pank och skuld-belagd ungdom, utan något stabilt band till min familj, som har läggning mot extremt paralyserade ångest-perioder, så är det alltid som om jag förväntar mig att en herre i kostym kommer stiga ur min dataskärm och slå mig flera gånger i bröstkorgen medan denne förolämpar mig för att jag är så löjligt, patetiskt fattig. Man känner sig helt värdelös.

Och tänk er ångesten när jag ser att mitt försörjnings-stöd kommit in på kontot just denna dag. Det borde inte vara ett problem, tänker ni? Jo, det är det. För Södertälje kommun har tydligen bestämt att jag endast är värd c:a 1700 kr den här månaden. Trots att jag hade gått pank i flera dagar innan det kom in. Trots att jag är skyldig hyra och gigantisk elräkning. Trots att de vet att jag gått med i ett arbetsmarknadsprogram som innebär att jag ska ha råd att resa varje dag. Det är inte första gången. Jag ringer upp min handläggare, upprörd och redo att ryta ifrån. Men min handläggare avväpnar mig med hens kalla, ointressearade röst. Hen förklarar för mig, innan jag hinner säga ifrån, att såhär är reglerna. Hen säger, att hen måste enligt lagen räkna ALLT jag fått på mitt konto de senaste två månaderna, och hen kan inte ge mer. Jag förklarar för hen att bara tagit emot dessa pengar, som endast är c:a 100-300kr åt gången, för att jag var pank och behövde äta och ha schampo och toalettpapper just vid de tillfällena, att jag inte kunde sparat de pengarna till hyran, för då hade jag gått utan mat i tre dagar. Jag förklarar, så tålmodigt jag kan, att utan pengar att betala in till hyran, så sparkar min hyresvärd ut mig, och det var hens jobb att se till att detta ej händer. Det går inte igenom.

Jag blir helt nedslagen. Jag har läst tillräckligt mycket sociologi och ekonomi för att fatta att det inte är mitt fel, att det inte är jag som är ansvarig, att det finns makroekonomiska, strukturella krafter som kontrollerar hur min situation ser ut. Men ändå. När man söker hjälp, och blir bemött av en kalkylerade robot, så är det rätt svårt för mig att skilja det från mitt självupplevda människovärde. Jag förtjänar helt enkelt mindre än 2000 den här månaden. Jag förtjänar inget mer. Samhället har räknat ut mitt exakta människovärde, och svaret blev "svält". Nu är jag paranoid varje dag. Kommer hyresvärden knacka på? Kommer han stänga av elen? Kommer jag tvingas flytta tillbaka till den familj jag lämnade över religiösa motsättningar? Har jag misslyckats som vuxen? Är jag verkligen så jävla dålig? Hur politiserat jag än försöker göra det får jag ändå samma svar: det är mitt fel. Det är jag som är dålig. Jag skulle ha gjort annorlunda: i en perfekt värld hade inte jag varit jag och jag hade ekonomiserat hela min tillvaro, inte slösat, spenderat rätt, sökt rätt jobb. Men icke, för jag är dålig.

Jag tror inte jag är den enda som känner såhär. Hela borgarideologin är såhär jävla cynisk när det kommer till fattiga individer. Vi lär oss från ung ålder att de fattiga är folk som inte gjort bra val, som på ett eller annat sätt inte tagit eget ansvar, som försöker leva på alla de andra hårt arbetande medborgarna utav ren lathet. Det är historien vi berättar om de fattiga i vår värld. Det är så vi berättigar minimala välfärdsbudgetar, det är så vi berättigar att människor i dagens Sverige ibland inte har råd med något annat än ris och knäckebröd till lunch. Överklassens gift, från överklassens pilar. Rätt in i hjärtat och ut i artärerna. Det är på dessa premisser program som försörjningsstöd fungerar.  Är du fattig är du strukturellt en icke-person: den respekt och tillit en vanlig svennebanan förväntar sig av samhället runt omkring sig finns ej för dig. De fattiga misstänkliggörs och infantilisera. Man ska ha rätt att se på varje kontrakt och ha privat insikt i ditt personliga liv. Har du flickvän utomlands? Hur mycket pengar kan du låna av henne? Man har rätt till en privat insikt på hur jag spenderar mina pengar. En handläggare har rätt att se ditt bankkonto, och det spelar ingen roll om det finns något privat eller pinsamt där. En vanlig medborgare skulle aldrig tolerera något sådant. Det är bara fattigdomens synd som gör det ok. För man har inte något riktigt annat val: när man inte har a-kassa, jobb, eller föräldrar som hjälper till. Det ställs också krav: har du sålt din själ till minst 20 arbetsgivare? Du vet väl att du inte förtjänar mat och husrum om du inte annonserar ut dig som lönekossa dagligen? Då, när man är som svagast, kan de fråga ut en, spionera på en, förnedra en, och sedan förneka en pengar. För tänk om man fuskar?

Vi vet ju hur vi fattiga är: vi är oärliga, vi fuskar och ljuger för att kamma åt oss minsta öre. Se hon där i rullstol, hon kan faktiskt gå flera meter! Varje välfärdsbyråkrat har en liten Hanne Kjöller som sitter på deras axel och viskar saker som dessa i deras öra. Och säkert, finns det väl bidragsfuskare någonstans därute som skulle lämna Hanne Kjöller i koma i ett par år, av ren glädje. Men varför fuskar man? Varför känner vissa ens att det är en nödvändighet? Jag kan inte tänka mig en värld där någon frivilligt engagerar sig med dessa system. Det vore mindre friktionsfritt att råna en bank. Och välfärden, i kapitalismen, verkar hata de de enligt lag ska försöka hjälpa till en sån grad att man tvivla på att de verkligen är ett ekonomiskt skyddsnät. Det liknar mer ett helvete där människor med jobb kan förnedra de som är utan.

Därför känner jag mig obekväm med SAPs valretorik det här året. "Ordning och reda i välfärden går före nya skattesänkningar". För det första spelar den in i högerns retorik om effektivitet. När majoritetspartierna båda lutar åt det nyliberala, åt det marknadsekonomiska, argumenterar man inte emot sin motståndare i värderingstermer, i humanitära termen, men man argumenterar om "effektiviteten". Vi tror samma sak som det andra partiet, men vi vill bara bli effektivare. En mer effektiv nyliberalism, en mer effektiv kapitalism. För det andra, verkar det inte peka på några skattehöjningar, endast avsaknad av flera skattesänkningar. Som om det inte behövs stora skattehöjningar.

Men den viktigaste poängen är ändå: det är inte något fel med ordningen och redan i välfärden. Frågan om effektivitet i en organisation är kvalitativt annorlunda från frågan om funktion. Funktionen av det nyliberala välfärdssamhället, som Löfven &co. vill ordna upp, är att förnedra underklassen. Att förneka dem mänsklighet, att förneka dem rättigheter. Det var inget fel med "ordning och reda" när CSN förnekade mig studiestöd för att jag hade haft en djup ångestperiod som jag inte hade doktorsintyg på. Det var inget fel på "ordning och redan" när de förnekade mig försörjningsstöd och jag tvingades låna av farmor och farfar när min hyresvärd var 3 dagar ifrån att stänga av min el och hyra. Och det är inget fel med "ordning och reda" nu heller, när de förnekade mig försörjningsstöd för att jag lånat pengar för att jag fått för lite försörjningsstöd. Funktionen är cynisk, den är människoföraktande: lite bryr jag mig om hur väl slipad yxan är när de hugger av mig huvudet.

Vi behöver en välfärd som värderar människor bortom deras kapacitet att lönearbeta. Vi behöver en välfärd som tror på de fattiga, som litar på dem. Vi behöver en välfärd som garanterat är över fattigdomsgränsen, vare sig de har 30 kr extra på sin kontohistorik eller inte. Ett enkelt välfärdssystemet, som inte slösar enorma mängder tid och pengar på att cyniskt undersöka varenda detalj i de fattigas liv. Det spelar ingen roll om du inte litar på oss. Om du tror vi fuskar. Vi förtjänar livet. Vi förtjänar en bättre välfärd.

Friday, March 14, 2014

Om kollektivt självförsvar.

Med tanke på hur vissa enligt Ung Vänster i Storstockholm menar att AFA-medlemmar skall ha agerat mot dem kan det vara på sin plats att säga några meningar om kollektivt självförsvar och hur en revolutionär rörelse bör se ut. Att AFA betett sig hotfullt mot UV-kvinnor och använt ord som "fitta" eller "hora", är inte ok. Inte på någon nivå. Och det visar problem i AFAs organisations-struktur. Även om UVs beteende emot de utomparlamentariska rörelserna har varit högst problematiskt, så legitimerar det inte det här.

Jag har på internet tidigare försvarat AFA och även RF (som fungerar på liknande sätt) när de skyddad fredliga aktivister emot nazistattacker och jagat bort demonstrerande nazister, samt försvarat iden om utom-statligt våld i självförsvar när polisen och SÄPO inte gör sitt jobb (som vi bör förvänta oss). Det finns helt enkelt ingen som kan ha så naivt förtroende för den borgerliga statlighetens vilja att bekämpa nazismen och fortfarande kalla sig vänster, eller ens kritiskt tänkande. Men att en sådan kamp är nödvändig, och livsviktigt, gör inte agerande såsom den som AFA och RF gör sig ansvariga för legitimt. Vi bör stödja dem så länge de är villiga att stödja oss i våra demonstrationer och på våra gator, men det betyder inte att AFA och RF, i dess nuvarande former, är något att sträva efter.

Den revolutionära rörelsen måste vara demokratisk, inte på samma sätt som den parlamentariska politiken är, men fortfarande demokratisk. Den måste ha koppling till massrörelsen, och måste kunna hållas till ansvar av den. När det kommer till våld, måste alla som är redo att ta till våld följa vissa etiska regler och kunna uteslutas om denne missbrukar sin auktoritet som våldsmakare. Om en medlem i organisationen beter sig sexistiskt (flera gånger har jag sett/hört om AFA och RF-män som använder ord som hora och fitta) så måste de uteslutas omedelbart, för att göra det till en säker plats för kvinnor. Vänstern måste även kunna ha insikt i när och hur dessa organisationer fungerar, och kan inte förlita sig på att några maskerade människor dyker upp när nazister hotar demonstationer och aktivister.

Allt detta är inte något jag tror man reformera inom AFA/RF, i alla fall inte på nära framtid. Ideologin i AFA och RF verkar vara en ideologi om platt-organisation, lös organisering och konsensus-beslutsfattning. Enligt dem så skall detta motverka den negativa (och reella) hierarki som man ser i vissa socialistiska partier och organisationer, en slags anti-auktoritär beslutspolitik. Tyvärr producerar detta bara mindre koll på de faktiska hierarkierna, då det inte finns någon demokratisk ansvarighet. För det första är de som använder våld auktoritets-figurer per definition, och att behandla dem som om de inte vore det för att de har en annorlunda organisationsform bakom sig är bara löjligt. Det är mindre auktoritärt att ha ett centralt och principiellt styrt organ som kan hålla folk som använder våld ansvariga och kan minska odemokratisk praktik.  För det andra är idén om en "platt-organisation" i en värld som är allt annat än "platt" rätt ut sagt löjlig. En sådan organisation, som tror sig stå utanför strukturer, kommer inte bara reproducera strukturerna i sin egen organisation, samt inte kunna producera någon slags samhällsanalys där de kan realistiskt agera, efter som de inte kan se sig själva som del av strukturen.

Jag är medlem i varken AFA, RF eller UV, och känner att de följande veckornas debatt kommer bli nästan outhärdlig. Som sagt, det finns inget som legitimerar att ett par äldre män hotar unga kvnnor och kallar dem "hora" eller "fitta". Det här helt oacceptabelt. Å andra sidan, kommer det ge bensin till Vs och UVs konformistiska och fega avståndstagar-liberalism. Men kritiken av sexism här är viktigare än en rädsla för dess politiska effekter. Förhoppningsvis kan vi vänsterut komma samman och organisera en annan form av självförsvarsorganisation.

Wednesday, March 12, 2014

Det är aldrig för tidigt för antifascism.

#KämpaShowan
Som flera vänsterpersoner i och med nazist-attacken den 8 mars har  pe kat, är den borgerliga, liberala samt konservativa, likgiltigheten om de nya fascistiska och rasistiska rörelserna runt om i Sverige och världen högst talande om deras egen politik och attityd. Medan liberaler har varit klara och tydliga på vad de tycker om den nyfascistiska populisthögern och den nynazistiska rörelsen som svansar efter den, så är kålsups-argumenten och bort-viftningarna stora. Carl Bildt gick till och med så långt som att mena att rapporter om Svobodas fascism var överdrivna, även om det här med att Svoboda är rasistiska, antisemitiska och homofoba är väl dokumenterat. Argumentet att det skulle vara någon slags rysk propaganda att de reaktionära krafterna i Ukraina är aktiva och kraftfulla ignorerar så mycket av de bevis vi har framför oss när det kommer till partiet och dess politik, och historiska koppling till nazi-sammarbetaren och etniska rensaren Stepan Bandera. Att Carl Bildt inte säger ifrån, är en skam för demokratin. Det första de gjorde när de tog makten, där de insatte flera av Svobodas medlemmar, var att förbjuda kommunistpartiet, avskaffa förbud på nazistisk propaganda, sätta medlemmar av fascistiska "Högra Sektorn" i militära maktpositioner, och förbjuda grekiska, rumänska, ungerska och ryska som officiella minoritets-språk. Hur man kan "överdriva" de fascistiska elementen i en sådan situation är för mig en gåta. Och svaret kanske endast kan vara att Ukrainas kuppregering tjänar EU's kapitalister, och inte Rysslands kapitalister. Det bör inte förvåna oss att ledare i Västerländska kapitalistiska demokratier stödjer odemokratiska fascister i Europa på grund av vinstintressen. Man brydde sig inte så särskilt mycket om Hitler, Franco och Mussolini innan Andra Världskriget heller, då man medvetet vägrade att ingå pakter med Sovjetunion om att kämpa mot Hitler om han invaderade Tjeckoslovakien, för att man i hemlighet hoppades att Hitler och hans vänner skulle attackera Sovjet och därmed öppna upp marknaden för alla de sura rikemän som förlorat en extremt lukrativ marknad 1917.

Och det är inte heller förvånande att nynazistiska SvP skickar volontärer till Ukraina. Det här med att kämpa för den västerländska vitheten är ju lite fascisternas grej. Men vad händer när dessa, nu om möjligt ännu mer våldsbenägna brunskjortor kommer hem? Just när de kommer hem (en har fortfarande Ukraina-hatt på sig), attackerade dom en grupp feminister som just varit med och protesterat på kvinnodagen, i manifestationen "Take The Night Back". En blir knivhuggen och hans liv står på spel. Vad är då det mediala etablissemangets respons? Det var ett "bråk mellan höger och vänsteraktivister". För när en nazist knivar ner en vänsteraktivist och misshandlar honom brutalt, så är det bråk. Polisen spelade ner det hela, fast ögonvittnen säger emot dem.

Vänstern anordnade en demonstration i stöd för Showan, feminist, och grundare av "Fotbollssupportrar emot Homofobi", som var den som hamnade i livshotande situation efter attacken. Som vänster alltid gör när något liknande händer. Och liberaler sa, "njaaaaa". Tänk om AFA eller RevFront kommer? De är så fasligt rysligt rädda för AFAiter, så att de skriker. Nabila Abdul Fattah säger det bra:
Jag är arg på liberaler. Mer än vanligt idag faktiskt. För att de bara måste, i en tid som denna, sitta och gnälla om att antirasismen har ”kapats av vänsterfolk”. Och därför kan de inte engagera sig i antirasismen. För att de inte vill stå under den röda fanan.
Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.
Men var kommer denna ignorans ifrån? Vad betyder den? Varför är fascismen för dem ingen fara, inget som bör kämpas på alla nivåer, oavsett om du måste stå bredvid en röd flagga? Sverigedemokraterna, för liberalerna, är mest ett skämt. En rolig sekt för puckade "bonnläppar" som Linus Bylund från SD sade. Lite som den där gamle farbrorn du har i din släkt som säger "gulligt" förtryckande saker och inte riktigt vet hur man uttrycker sig lämpligt. Det är inte så att SD inte då och då gör legitimt skrattretande saker. Och att det inte är rätt patetiskt att de inte klarar av att hålla schack på sina medlemmar och att internpolitiken är kanske den mest okoordinerade i Svensk historia. Men jag känner mig något obekväm med den responsen.

För det första, finns det inget tvivel om att SD legitimt vill införa sin rasistiska, homofoba och sexistiska politik. Politik som skulle skada så många av de mest utsatta i samhället ännu mer än vad till och med borgarnas egna politik gör nu. Det kommer inte bli många av oss som skratta då, om det händer. Och det gör det lite mindre roligt nu. Och deras väg in i parlamentet, från en hatad vågmästare till en normaliserad och gullig högergrupp, får mig att undra: vad hände?

Jag minns när de valdes in. Jag hade en klump i magen. Runt den här tiden hade jag också läst upp på Sannfinländarna i mitt hemland Finland, och jag hade hört om Finlandssvenskar som var rädda för att prata Svenska på vissa krogar i Helsingfors. För att inte tala om deras åsikter om homosexuella och rasifierade. Och jag hade läst tillräckligt om Sverigedemokraterna för att fatta att det här var rasister, lika dåliga som Sannfinländarna. Nationalistsvin. Att vi vårt Sverige skulle släppa in sådana idioter i vår demokratiska regering, det var bara för mycket. Jag ville dö. Jag ville lämna landet. Och nu, efter dessa långa, smärtsamma år, ska vi bara skratta åt dem och ignorera dem?

1922158_10202678907245450_1271017958_nAtt Dispatch-drottningen Ingrid Carlqvist föreslog att nazistattacker var en konspiration för att kommunister och muslimer ska ta över kan ju inte bara annat än skrattas åt. Men det är lite så det känns när man hör liberaler tala. "Vänster överdriver om fascisterna för att dölja sitt eget våld", hörs det. Så många relativt likställda kålsupare har vi i dessa dar, att man kan undra hur vi kan höra någonting över det konstanta ljudet av sörplande. Att man uppmärksammar nazistattacker kan inte ses som annat än vänsterpropaganda. En nazistisk knivattack på en rasifierad ungdom som kämpade för kvinnors och homosexuellas rätt i samhället är inte en moders tårar, det är inte något som sprider rädsla ibland de redan utsatta och marginaliserade, inte ett hot mot demokratin, utan bara någon slags diskurs-poäng som ska vara ett fegt försök att legitimera en reellt existerande tokvänster. Inte lika mycket som en odemokratisk tårtattack. Fascismen, rasismen, hatet normaliseras, hamnar i döda vinkeln.

De moderna, pragmatiska liberalerna har inte mycket till övers för djupt hållna ideologier. De fnissar åt "¡No pasarán!", och förlöjligar entusiastiska antifascister. Och allt är det där helvetes jävla 90-talets fel. Det var då, efter Berlinmuren föll, som Francis Fukuyama tyckte det var jäkligt lämpligt att skriva en bok om hur den borgerliga, nyliberala kapitalismen var det enda system som någonsin skulle kunna finnas. Att fascismen växte starkt i Europa och annan stans i världen under tidigt 90-tal var ingen stor grej för Fukuyama. Att USA började peta sin imperialistiska näsa mer och mer i Mellanösterns affärer var inte heller särskilt intressant. Det viktiga var att kapitalism vunnit, eller hur? Den nyliberala kapitalismen var slutet. Mänsklighetens slutstation. Och i denna skolan var våra moderna liberaler uppfostrade. Varför bli så upp-pumpad över ideologier när vi bara behöver följa den korrekta, helt naturliga linjen? Det är därför Fredrik Reinfeldt knappt bringa sina lungor att säga något på en decibelskala över 20, det är därför han inte verkar ha några faktiska känslor inför något. Man kan inte bli för upprörd, för glad, eller för arg. Det skulle skita sig totalt, bryta ner fasaden.

Och det har inte ett skit med att de är mindre dogmatiska om sina åsikter.  De har knappt några ekonomiska positioner annat än att "mer skattesänkningar är bra", Alliansvänner dyrkar en o-falsifierbar fri marknad, och de delar alla samma propagandaretorik och modeord i tävlingen om Borgarsveriges duktigaste Ayn Rand-klon. Icke-ideologins självlegitimering är även den ideologisk. Man är lika orubbad i sitt predikande om borgerliga värderingar som prästerskapet om kristenheten. Man är bara lite lågmäldare. Bara med lite mer ytligt pragmatiska retorik. Men den giftiga ideologin är icke-ideologin. Ideologin är att kapitalismen är slutet, för alltid, och därför tordes de inte skrämmas av fascister, nassar och rasister. De kan inte bara stå där och erkänna att ett parti med rötter i Vit Makt-rörelsen sitter bredvid dem i Riksdagen. De kan inte gå med på att de arga bombarjackorna med järnrör på gatan borde ses som en farlig, växande trend, inte bara i Sverige, utan även i hela den Europeiska Union de satsat alla sina pragmat-poäng på att Sverige ska vara delaktig i. Det är alltid, "ja-ja, de är dumma, men lilla vän, inte kommer dom vara inflytelserika för många år framåt". Så normaliseras fascismen.

Det är inte ett spel vi har råd att spela. Det är aldrig för tidigt för antifascism. Det spelar ingen roll om du tror fascisterna tar över imorgon eller om 100 år, eller aldrig. Vi har inte den moraliska möjligheten att spekulera om det. Vi måste ta itu med fascismen och rasismen, på gatan med SvP och SMR, i riksdagen med SD, i ideologin emot fascist-normaliseringens krafter i media, kultur och konst. Fascister behöver inte ha en majoritet, de behöver våld, rädsla och passivitet. Så därför slår vi tillbaka mot deras våld med själv-försvar, vi slår tillbaka mot deras skrämselkonster med mod, och slår tillbaka mot majoritets-passiviteten med aktivism. Det är så vi vinner. Och vi kan aldrig vinna för tidigt.

Monday, March 10, 2014

Att hålla huvudet högt.

Paul Robeson var en afro-amerikansk sångare, skådespelare och socialist. Hans pappa var en slav. Han blev en av Amerikas kändaste bassångare, och var med i flera storfilmer och Broadway-musikaler. I musikalen "Teaterbåten", som bland annat handlade om rasförtryck. Den stora låten från musikalen, sjungen av Robeson, var "Ol' Man River", en låt där han jämförde slavarna i Amerikas svåra situation med Mississippi-flodens sorglösa likgiltighet. Texten är sorgsen, hopplös, den har gett upp, för såhär är det. Hans karaktär i musikalen vill allra helst vara som floden.
"I get weary / and sick of trying
I'm tired of living / and scared of dying
But ol' man river / He just keeps rolling along"
Och kanske var det såhär många kände sig.  Kanske kändes det så hopplöst. Men något ändrades för Paul Robeson. Fascismen spred sig över Europa. Han såg Hitler, Mussolini, och de Franco's fascistiska militärer som försökte krossa de demokratiska makterna i Spanien. Han såg hur västvärlden inte gjorde något. Och det måste varit något i texten som han började avsky, för i sina senare framträdanden bytte han ut rader. Till publikens stora förvirring. Det var något i texten dom inte var nöjda med.

Han hade rest till Spanien, för att stödja de Amerikanska volontärerna i "Abraham Lincoln"-brigaden under Spanska inbördeskriget mot Franco 1936-1939. När han kom dit var han djupt imponerad av dem, för det första var det den första Amerikanska militära gruppen som inte var ras-segregerande, något som inte ens Abraham Lincoln hade åstadkommit i Amerikanska inbördeskriget mot slavägarna i Syd, inte bara det, afro-amerikaner hade även lett några trupper, något som aldrig hänt förut. Han, som levt hela sitt liv i ett segregerat USA, som levde i slaveriets högst närvarande skugga. Han såg här, i Spanien, människor som kämpade sida vid sida, utan diskriminering, utan fördom, oberoende av hudfärg och härkomst. För friheten, för demokratin. Och han såg också Franco's fascistiska styrkor, understödda av Mussolini och Hitler, och den tragedi den lämnade bakom sig. Han såg orättvisan, hatet och våldet. I en intervju beskrev han varför han besökte Spanien, varför han stödde deras kamp för demokratin.

"[It] is not only as an artist that I love the cause of democracy in Spain, but also as a Black. I belong to an oppressed race, discriminated against, one that could not live if fascism triumphed in the world. My father was a slave, and I do not want my children to become slaves...During these last months I have worked a great deal in London, singing to raise funds to send to the Spanish people, and I will continue doing it, not only there, but everywhere that I am able to do it."
Han såg, i Spaniens anti-fascister, drömmen om det fria, jämlika värld som verkade så långt ifrån den verklighet han hade växt upp i. Han såg ett folk, som precis som honom, älskade friheten. Och hatade passiviteten. Hatade den "gamla mannen", Mississippi-floden, som hans rollkaraktär hade önskat han var som i "Teaterbåten". Han hade börjat sjunga en annan text, som han hade arbetat fram. Och framför anti-fascisterna, framför Spaniens republikaner, och den Amerikanska brigaden sjöng han den.
"But I keep laughing / instead of crying 
I must keep fighting / until I'm dying 
And old man river / he'll just keep rolling along."
Det måste varit djupt inspirerande för alla de som var närvarande. Han bytte ut önskan att kunna dra sig ifrån verkligheten mot en vilja att rebellera mot den. Det är något vi måste sträva efter. Vi får inte låta reaktionens krafter slå ner oss, vi får hamna i pessimismens snaror. Pessimismen är en reaktion emot livets svårigheter, mot politikens cyniska realism, som skjuter allt hopp du har och lämnar endast den passiva acceptansen kvar. Glöm inte: vi är många, inte få, och vi är redo för att kämpa för varandra.

Kämpa på, Showan. Vi tänker inte låta fascisterna gå ostraffade.

Friday, March 7, 2014

Därför är "Vampyr-slottet" ett reaktionärt koncept.


Mark Fisher introducerade nyligen ett begrepp för att beskriva den klimatet i twitter-vänsterns cirklar - "Vampyr-slottet". "Vampyr-slottet" som begrepps har på sistånde blivit ytterst populärt. Han skrev artikeln om detta "vampyr-slott" efter att flera bloggare, twittrare och internet-tyckare i allmänhet påpekade det högst problematiska i hajpen i kring Russell Brands intervju med David Paxman där han öppet sa att han stödde revolutionära, vänstervridna ideal och argumenterade emot den borgerliga demokratin. Brand, som Fisher gillar för att han har "arbetarklass-bakgrund", har gjort och sagt sexistiska saker igenom hela sin karriär som komiker, och flera feminister kände sig tvungna att påpeka att de inte kände sig särskilt bekväma med att konstant höra om hur inspirerande och revolutionär en känd sexist är. Fisher tycker dock det inte är särskilt relevant. Han menar inte ens att de som faktiskt kritiserade honom för hans uttalanden är genuina när de tar fram problematiken kring sexistiska kändis-män och det okritiska hyllandet som de får varje gång de säger något till vänster om Joe Biden. Istället för att påpeka att detta är ett riktigt problem, väljer Fisher att göra det enkelt för oss. För det första, finns det två grupper: sådana som Russell Brand, eller sådana som tillhör den tydligen reellt existerande "moraliserande vänstern". Vad är skillnaden? Han skriver (min översättning):
"Brand får folk att må bra om sig själva, medan den moraliserande vänstern får folk att må dåligt om sig själva, och är inte glad innan deras huvuden är böjda i skam och självförakt." (Exiting the Vampire Castle, North Star)
Oj! Var det så enkelt? Få folk att må bra = bra. Få folk att må dåligt = dåligt. Hakuna Matata. Inga bekymmer. Allt som skulle svärta den gode, vite, manlige arbetarklass-(fast inte längre)-komikerns rykte har inget annat motiv än att få folk att må dåligt. Är då Mark Fisher emot att kritisera Brand helt, eller? Han säger "ok, då", men ger ett ytterst intressant kvalifikation på hur det ska göras:
"Det är rätt att Brand, precis som vilken som helst av osss, ska stå till svars för hans beteende och språkval. Men sådana frågor bör ställas i en atmosfär av kamratskap och solidaritet,  och troligen inte officiellt i den första instansen...."
Man kan undra, vad en atmosfär av kamratskap och solidaritet innebär? Och varför människor som officiellt säger och gör saker inte bör svara officiellt för dessa ord och handlingar? Fisher vill få det att låta som om han är pragmatisk och inte vill censurera feministisk, eller annan, kritik, han vill endast slå emot negativiteten, endast mot en atmosfär där man vill få folk att må dåligt.

Men här måste vi fråga oss-själva om Fishers förståelse om vad kamratskap och solidaritet innebär är samma kamratskap och solidaritet som rasifierade, kvinnor, HBTQ-personer och funktionshindrade eftersträvar. Var det till att börja med ansvarigt, och en handling av solidaritet, av de människor på vänstern som okritiskt hyllade Brand och spred intervjun på sociala medier, även fast han är en känd sexist, som kritiserats otaliga gånger för hans beteende gentemot kvinnor? Nej, det var det nog inte. Så paradoxen i Fishers "atmosfär av kamratskap och solidaritet" innebär alltså en solidaritet med människor som inte brytt sig ett skit om solidaritet när det kommer till kvinnor. Här lägger Fisher alltså skulden på de kvinnor som sa emot när personer, helt utan tanke på solidaritet med kvinnor, spred en känd sexists namn och inflytande över internet, för att de inte kritiserade i en "atmosfär av solidaritet". Man kan undra om Fisher vill få dessa kvinnor att, hör och häpna, må dåligt? Samma logik appliceras inte på Fishers kritik. Hans artikel saknar helt grundläggande kamratskap och solidaritet. Och det bör inte förvåna oss, för artikeln är kritisk, och kritik har alltid en speciell kvalitet: den är negativ. Den kritiserar någonting som är för att kunna öppna upp en plats för någonting annat. Det finns inget positivt med kritiken vi måste göra för att storskaligt förändra samhället. Den är negativ, en negation av samhället, och kommer oundvikligen att uppröra de som privilegieras av samhället och har ett egenintresse i att dessa privilegium reproduceras. De flesta av oss vill inte få Fisher, Brand, eller någon annan privilegierad att må dåligt, vi vill få dem att sluta göra så att andra, underprivilegierade människor, mår dåligt.

Att tillskriva en ondskefull, extern baktanke till den feministiska kritiken som inte har sin grund i vare sig vad feministerna själv säger eller någon annan bevisbar faktor är ett billigt trick - ett trick som högerreaktionärer har spelat i åratal. Det finns inte mycket skillnad mellan Fisher's "Vampyr-slott" och PK-hysterin. Han talar här inte om något nytt. Han definierar Vampyr-slottet som identitetspolitikens skuldbeläggande och och "individualistiska" solipsism som han menar är liberalt och ignorerar klass eller direkt censurerar debatt om klass - något som gör de av oss som stödjer arbetarklass-makt OCH respekt för förtryckta identiteter och folkgrupper högst förvirrade. Det är sant - den definition av makt som ofta finns i postmodernismen och delar av post-strukturalismen har ingen materiell och empirisk grund, utan bygger på lingvistisk idealism, där maktutövande kan ske utan några reella verktyg för att utöva den sagda makten - men många av oss lyckas ändå kombinera vår materialistiska synsätt med en grundläggande respekt för identiteter, självkritik om privilegierade diskurser och undvikande av förtryckande tal. Hur gör vi det? Inte svårt alls. Vi inser att även om postmodernismens definition av makt kanske inte grundar sig på samma epistemologiska grunder som socialismens, så observerar den ändå en materiell verklighet. Att nå en förståelse för hur kapitalismen och andra klass-samhällen använder identitet (som är ett ofrånkomligt faktum i alla avancerade samhällen) för att upprätthålla vissa reella, materiella maktstrukturer och maktskillnader, är inte svår att komma till om man faktiskt studerar de empiriska skillnaderna mellan olika identitetsgrupper. Fisher's anti-identitetspolitik kan bara påpeka de epistemologiska svårigheterna med den typen av politik diskurs, och den ångest den skapar för vissa, men den kan inte förklara VARFÖR identitetspolitiken kommit till, och VARFÖR så många av de förtryckta identitetskategorierna söker sig till just den typen av politisk diskurs. (Här bör det påpekas att kollektivism som ideal inte kan logiskt definieras utan ett koncept av individuell identitet.)

Som Marxister förstår vi medvetande ur ett materialistiskt perspektiv - en produkt av det kollektiva samhällets ekonomiska förhållanden och resursfördelning, inte en produkt av några utvalda härskares, filosofers och religiösa ledares goda idéer och tankar. När en specifik form av medvetande, vilket den s.k. identitetspolitiken är, blir generell ibland en grupp, är det ett tecken på en materiell verklighet. Folk som materiellt känner av förtrycket av sin identitet formulerar med egna och givna definitioner sina egna upplevelser av den verklighet de lever i. Att de olika kategorierna inte matchar ens egna verklighets-tolkning är mindre relevant än att de upplever det, och att vi kan presentera bevis på att detta förtryck är verkligt. Att som Fisher, vifta undan det som ett försök att få arbetarklassen att må dåligt av en påhittad präster-klass av fanatiska identitetsliberaler är att vara en otillräcklig Marxist. Istället för att engagera med den materiella verkligheten om identiteter och de reaktioner identiteter skapar väljer Fisher att skriva reaktionärt reduktionistiskt om hur de som upplever förtryck och står upp emot det är Nietzscheanska slav-moralister som vill få andra att må dåligt. Ett sådant simplistiskt och nonchalant tänkesätt har ingen plats i den moderna diskursen. Men ändå verkar många ta den här skiten seriöst. Man kan undra varför? Kanske är det för att den får privilegierade människor att må bra, och underprivilegierade människor att må dåligt? Se där, jag kan också spela det spelet.